Kodick och vovveöron

Idag, dagen med stort F som i Skolfotografering... Eh, ursäkta, med stort S menar jag.

Planen var som följer

A; Kliva upp när klockan ringer.

B; Få barnen att äta och borsta tänder innan de klär sej för att undvika o'boyfläckar och tandkrämsspill.

C; Sätta upp Snufflans hår.

D; Klä barnen och se till att alla är klara samtidigt för att undvika att någon smiter ut i förväg och lerar ner sej.

Vi klev upp i tid och lyckades få både mat i magen och tänder borstade innan kläderna kom på. Så långt allt lugnt.

Sen kom jag till momentet där Snufflans hår skulle sättas upp. Gjorde en tofs på huvudet för att få bort luggen ur ansiktet och hon ryckte ur den för det var FEL. Gjorde en tofs med allt hår i på bakhuvudet och hon ryckte ur den för det var FEL. Gjorde två små flätor på sidorna och hon ryckte ur dem för det var FEL.

En något frustrerad mamma försökte förstå vad som var fel och fick då veta att jag är dum för dottern ville faktiskt ha vovveöron! Efter att ha funderat en stund blev jag tvungen att fråga vilken sorts hundöron, för hur sjutton får man två tofsar att stå rakt upp på huvudet???

”INTE hundöron, VOVVEÖRON sa jag ju!”

”Okej, vovveöron, men hur ska de se ut?”

”Sånna som hänger vill jag ha:”

Men då så, lätt. Gjorde två tofsar, en på varje sida, som hängde ner på axlarna och dottern SLET ur dem för det var FEL!

Vid det här laget slet mamman sitt eget hår. Då förklarade min lilla sötnos, med ett stort leende på läpparna, att hon har ju vovveöron på sin plats på skolan. Efter lite huvudbry kom så mamman på att hon har två små höga tofsar på fotot som sitter vid hennes klädhängare på ”dagis”. Äntligen en nöjd Snuffla!

Då kommer Snotti rusande i bara mässingen och undrar hur han ska se ut på kortet?

”Du kan väl se glad ut” Svarade jag

”Jag kan se ut såhär” Svarade Snotti och stoppade fingrarna i mungiporna och drog den ena uppåt och den andra neråt samtidigt som han tittade i kors.

”Nej, såhär” Sa jag och visade upp ett brett flin.

”Jag kan inte göra sådär”

”Jo då, säg GODIIIIS när fotografen säger åt dej att le så blir du jättefin!”

”Jag vill inte säga godis, jag ska säga KODICK!”

Mamman bryter ihop i ett hysteriskt skratt (orsakat av bilden som visades upp i min skalle på en ko med mänskliga, manliga könsdelar istället för ett juver), vem behöver alkohol för att ha kul? Det räcker med sex barn och sömnbrist så har man ”the best time of life”.

Sen var det dags att fixa till godingen och få på de tre busungarna ytterkläder.

När jag förpassat mej in till bytbordet för att sanera lillens bak hör jag hur ytterdörren slår igen. Byter blöja med ljusets hastighet och rusar ut i hallen. Pojkarna, deras ytterkläder och väskor är borta och Snufflan försöker knäppa sin jacka.

Får på de små kläderna och ber en bön för att INTE pojkarna står och hoppar i lerhålan nere på gården. När jag kom ut så snubblade lillan, ner i en vattenpöl, naturligtvis. Slängde en snabb blick mot lerhålan, men inga pojkar där. Pustade ut, i två sekunder, tills jag fick syn på bröderna bus som tumlade runt i en blöt sandlåda med sand och blött gräs upp till midjehöjd.

Borstade av dem det värsta och var glad för att deras ansikten i alla fall såg ut som de ska.

Med tre någorlunda rena och fina barn ankom jag så lillans avdelning tio minuter före de börjar. Måste vara nytt rekord!!!

Slängde ett öga på anslagstavlan lite i förbigående och gick vidare in i hallen. Blev fundersam, men visste inte varför, backade och ögnade igenom informationen på tavlan igen. ”Glöm inte fotograferingen den 10/11, även lediga barn är välkomna...”

VA??? 10/11... Det är ju i morgon. Ska jag skratta eller ska jag gråta? Dagens stora fråga!

”Vill man vara fin så får man lida pin” (eller vill mamman att barnen ska vara fina så får man henne pina)