Var just inne på en av aftonbladets bloggar, Wegerup - bortom rubrikerna, och läste ett inlägg där skribenten frågar om personliga åsikter angående när ett barn är för stort för amning och om vad folk tycker om offentlig amning.
Så, vad tycker jag då?
Hmmm... När jag fick barn nummer ett trodde jag att sex månader var min amningsgräns. Hon gav sej när hon var närmare åtta månader av sej själv, likaså nummer två. Sen kom nummer tre och spädde på tiden med ytterligare en månad. Nio månader kändes lagom.
Men så kom fyran och ställde allt på ända. Han matvägrade! Han flaskvägrade! Han totalvägrade allt annat än bröstet upp till elva månaders ålder. Han vägrade och jag kämpade, han gick ner i vikt och jag gav upp. Helammade till ganska exakt elva månaders ålder och vid ett år tvärslutade han.
Med femman var det likadant, ville inte ha mat. Så jag ammade tills hon började äta vid tio månaders ålder. Sen skulle jag sluta vid ett år, men den lilla busungen smet under tröjan för att puppa på natten. Så jag ammade henne nattetid tills hon var fjorton månader, sen blev jag magsjuk och hon slutade.
Hur det blir med nummer sex vet jag inte än, han är ju så liten. Men min personliga gräns hamnar nog numera på arton månader och inte sex som jag trodde för snart tretton år sedan.
Ammar offentligt gör jag, senast idag klev jag runt på maxi med ungen fastnaglad vid bröstet och handlade. Men jag hänger alltid en tunn snuttetrasa lite lätt över min axel och barnets huvud för att inte störa andra.
Tycker att det är upp till var och en hur och var man vill amma, men man måste ju inte provocera folk i onödan genom att veva runt med brösten åt höger och vänster. (tillslut kanske man råkar slänga tutten över axeln eller peta någon i ögat med den?)
onsdag 18 november 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Åh herregud, sex ungar... jag orkar inte med två!!!
Håller med att man inte behöver visa så mycket som möjligt, men klart man ska få amma offentligt om man själv är bekväm med det!
Skicka en kommentar