Vaknade i morse, om det nu räknas att vakna då man bara slumrat någon enstaka timme sittandes i upprätt ställning med en tät bebis på bröstet och två hostiga, snörvliga, sparkande barn bredvid, och stirrade fredagen den 13:e i vitögat. "Kom an du", sa jag "och försök göra dagen värre än den redan är".
Strax efter nio kom Syster1 hit och dumpade Minibatman och hans laptop innan hon for till jobbet. Kanon! Dröjde ungefär 13 minuter innan de var ovänner om skiten (laptopen alltså) och ungefär 13 minuter till innan Mamman gick i taket och skickade in fyraåringarna i badet. Smart, tänker ni nu, lär hon sej aldrig?
Fyllde upp vatten och hällde i lödder i karet samtidigt som jag förklarade för killarna, som redan satt i och lekte för fullt, att om de skvätte ut en massa vatten så får de inget fredaxmys idag! Va? Tänker ni säkert, hur pedagogiskt är det att hota ungarna till lydnad? Det funkar ju inte!
Men vet ni vad? HA! säger jag... Inte en droppe på golvet var det trots att de skrattade och hade kul i badet. Tror inte att hotet gav dem några nämnvärda men heller i ärlighetens namn.
Lyckades få Snufflan, Godingen och Puddeludding genom tvätteriet också, UTAN vatten på golvet! Sug på den du, Fredag den 13:e.
När jag stoppade ner Snufflis i badet frågade hon efter Kvackis, badankan.
"Mamma, ja vill ha Kacksix också."
"Tyvärr kärleken, det går ju inte, Mamma har ju dödat Kvackis" (ni vet, den grillade ankan)
"Var är hon nu då?"
"I badankshimlen" Försökte jag lite lamt (ajjabajja, inte ljuga för barnen)
"Nähä, du kastade hon. Du bara luras ju mamma. När man är död finns man inget mera, som MollisbolliskarrevarrevinkenstinkenMollan."
"Nä, det gör man ju faktiskt inte vännen, men vet du, minnet lever kvar länge, här inne i hjärtat och i minnet." (Jisses människa, ungen är ju bara två år!)
"Jaaa, nu simmar Kacksix i mitt blod här i armen."
"Mmm, så är det nog" Avslutade Mamman med ett leende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar