Matdags för Mini

-"Gapa stort, namnamnam." Mamman sitter med ett stort leende på läpparna och ljudar namnamnam samtidigt som hon för skeden mot Lillens läppar. Lite spännande är det, ska han gapa eller inte?

Lillen gapar stort, med ett lika stort leende på läpparna som Mamman, gurglar, låter och sväljer lite.

-"Men HALLÅ, morsan är du inte klok? Vad gör du? VARFÖR stoppar du in äckligt klet i munnen på mej för?" säger han och tittar med en rad olika miner på Mamman.

-"Det är så gott, namnamnam." Messar Mamman vidare och gör ordning en ny sked med lite härlig puré på.

Lillen gapar igen, mer skeptiskt den här gången. Kör runt maten i munnen och spottar ljudligt ut det samtidigt som Mamman får den superbesvikna, men samtidigt superäcklade minen tillbaka.

-"Men lilla vän, mat är sååå gott och du måste äta eftersom du går ner i vikt ju."

-"Om du tycker det är så gott så ät du morsan, jag gapar inte en gång till! Nope, inte en chans, tvätvägrar!"

-"Bara lite till, bara så du får smaken i munnen i alla fall, kom igen. Namminamminammi."

-"Är det dags att kalla på herrarna i gröna rockar nu morsan, de med den där fina jackan man knäpper på ryggen? För du är verkligen inte riktig någonstans om du tror att jag ska gilla det där. Nä, hit med riktig föda, hit med BUA!"

Jaha ja, tänkte Mamman, det gick ju bra.