måndag 25 januari 2010

Argumentationskonst

Jag har barn som är fruktansvärt duktiga på att diskutera och argumentera för sin sak. Det är en fördel, oftast, men ibland ballar det ur. Det går för långt och hur gärna jag än vill hålla en diskussion så tryter min ork och mina argument ibland och då drar jag fördel av att vara förälder. Färdigdiskuterat, klart slut, och barnen stampar ofta arga eller åtminstone missnöjda iväg vid ett sådant avslut.

Jag brukar faktiskt tycka om att diskutera med barnen på deras nivå. Att bygga upp scenarion och hitta olika lösningar är något vi roar oss med med jämna mellanrum. Då brukar jag alltid vara den som argumenterar emot barnen oavsett min egen åsikt, enkom för att de ska lära sej att utveckla och använda sitt språk för att uttrycka det de känner och tycker på ett acceptabelt språk.

Häromdagen hade vi en diskussion vid matbordet till exempel. Det var något som aldrig kan ske i verkligheten som diskuterades. Vi byggde upp ett scenario som gick ut på att man hade en önskan och den användes till att önska världsfred och att alla på jorden har det lika bra. Diskussionen kring bordet blev ganska livlig och det diskuterades på två nivåer så att alla kunde vara delaktiga.

Idag diskuterades istället om något verkligt. Nämligen om varför en elev som inte vill åka skidor på grund av rädsla för att ramla i backarna (trots tvång från skolan under flera år) ska tvingas att göra det igen då inte de två elever som är rädda för spindlar ska behöva möta sin rädsla.

Och jag står handfallen och vet inte vad jag ska svara? Jag kan tycka att den skidrädda eleven ska få alternativet att åka en kortare sträcka som inte är full i backar och att de spindelrädda eleverna ska få träna på att befinna sej i naturen där man kan träffa på spindlar utan att knasa ur.

Idag avslutade jag tillslut diskussionen på ett sätt som jag inte alltid tycker är rätt, men mina argument tog slut. Som förälder måste man till viss mån stå bakom skolans beslut och dessutom är det ibland bra att möta sina rädslor.

Vad vi kom fram till i det påhittade scenariot. Jo, att om man utrotade alla krig, all svält, all fattigdom och allt våld så skulle förmodligen mänskligheten dö ut av tristess!

2 kommentarer:

Daniel sa...

Det var en smart och förnuftig slutklä ni kom fram till. Tror det är sant!

BP sa...

Tycker faktiskt inte att maan ska tvinga barn att delta i fysiska aktiviteter när dom inte vill. Däremot ska dom få ett alternativ: läsa, rita, bygga, slöjd.
Är man rädd för spindlar (vem är inte det;-))så borde man ta hopen till Skansen på en klassresa. Då kan ungarna kolla in spindlar som sitter "bakom lås och bom" om man säger så.