Då de föds är de liksom ett med Mamman. Hela tiden ska de hänga vid bröstet de första veckorna. Tänk vad praktiskt det vore om pupparna helt enkelt förvandlades till gummipuppar i form av långa slanggurkor då ungen ploppar ut. Jag menar, man lägger ungen bekvämt i sängen, stoppar in puppen i mun på den och sen kan man gå runt och göra sina sysslor under tiden. Jättepraktiskt!
Eller kanske inte. Tänk om man går in i ett rum och liksom rundar en möbel eller så och sen kliver vidare ut i hallen och ska gå tillbaka till bebisen och snubblar på sitt eget bröst som sitter där som snubbeltråd. Nä, det är nog bättre om det växer ut ett extra armpar istället som kan bära bebisen medan man fixar allt det där andra.
Sen kommer frustrationsstadiet. Då de vill så mycket men det funkar liksom inte. Där ligger halvåringen på golvet och kikar runt på alla andra, ser hur de springer runt och kan hämta allt de vill ha. Bebisen börjar springa med sina ben för allt vad tygen håller, fokuserar på det den vill ha och ändå händer ingenting.
Tänk er själva. Ungefär som att ligga där dyngrak och inte ha motoriken att ta sej fram till den härligt kalla ölen som står två meter bort. Kul? Nä...
Sen kommer en underbar tid (om man bortser från allt skrik om att de kan själv och deras starka vilja och benägenhet att lägga sej på golvet och vägra högljutt) då föräldrarna är idoler. Tiden då vi päron rockar fett och är coolast i universum!
Som igår då jag stod i köket och jonglerade med TVÅ äpplen och min nästan sexåring tittar storögt på mej och utbrister "Mamma vad gör du? Hur kan du jonglera? Du kan ju börja jobba på cirkus nu, du är ju bäst i hela världen" varpå Dödis knallar förbi och hasplar ur sej att det där är väl ingenting.
Sen har vi det sista stadiet, det som RQ kastas in i just nu. Den där tiden då ALLA skäms för sina föräldrar, tiden då man som förälder absolut inte kan göra något rätt då kompisarna finns i närheten, tiden då man helst går en meter framför eller två meter bakom familjen om man nu måste gå någonstans alls med dem, tiden då föräldrar är bra att ha men helst inte ska synas eller höras.
När RQ börjar barka åt det mer otrevliga hållet i sin iver att slippa skämmas brukar jag luta mej närma henne och fråga om jag ska göra som min mamma gjorde då jag var liten.
Vad min mamma gjorde? Vill ni veta det?
Jo, när hon skulle hämta mej på ett disco när jag gick i sexan, ett disco som var för elever ända upp till nian med en massa coola stora tjejer och snygga killar, så kom hon inte bara IN på discot (vilket var illa nog) utan hon ställde sej dessutom och DANSADE med mina kompisar. Gissa hur pinsamt jag tyckte att det var då???
Några år senare insåg jag att det nog bara var jag själv som tyckte att hon var pinsammaste mamman på hela bygden, mina kompisar tyckte att hon var skitcool och såg på henne med beundran och sa att sådär kan inte min mamma göra (undrar vad de hade tyckt om det var deras morsor som hade stått där då och hoppat runt och inte min?).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar