Jag har ett krav

Sitter här i tystnaden med Godingen som sover i vagnen bredvid (önskar att jag hade en bit choklad att trycka i mej)... Alla de andra barnen är i skolan.

Spelar lite på King och drömmer mej bort till värmen, bort från det blöta, kalla, gråa som råder utanför mitt fönster. Bort till en varm strand, med en paraplydrink i hand och glada små barn som gräver i sanden och plaskar i vattenbrynet. Inte för att jag någonsin slappat på en strand i något fjärran land men JAG BEHÖVER SOL! (tänk om man hade en hel massa pengar)

Jag, liksom många andra, mår inte bra i kroppen av det här vädret. Varje höst är likadan och varje år blir det värre och värre.

Jag tappar lusten till allt. Jag som älskar att umgås med människor, trängas i affärer och fika i stoj och stök har inte ens lust att gå ner till affären här i byn för att köpa mjölk. Vill bara krypa ihop här hemma i mina mysbyxor och tofflor, titta på tv:n, tända ljus och fika lite te och bullar eller så tillsammans med mina barn.

Att ta mej igenom en dag något sånär normalt kräver att jag uppbringar hela min kraft. Varje kväll är jag helt utpumpad mentalt och kroppen känns manglad. Alla nervtrådar sticker ut utanför min kropp och släpar efter mej på marken vilket gör det extra lätt för alla andra att trampa på dem. Samtidigt så rivs mitt skyddande skal bort och mitt hjärta ligger helt blottat och gör mej extra känslig för alla former av kritik, speciellt om den är riktad mot mina barn.

Behöver lite tid för mej själv och sitter uppe alldeles för länge. Isolerar mej mer och mer från omvärlden. Ringer inte upp mina vänner, även om jag faktiskt uppskattar att prata med dem, eller min familj. Och hemma hos mitt sms ligger telefonen tämligen tyst i veckorna... Haha, nästan i alla fall.

Har märkt att även mina två stora barn lider av någon sorts hösdepressioner. Min älskade Dödskalle tar åt sej av allt och gråter för minsta lilla (och jag förstår honom, mer än en gång om dagen har jag lust att bara lägga mej ner och tjuta). Den här tiden på året ser han sej som ett offer för minsta lilla och RQ blir mer sur och bister än resten av året...

Ett litet vitt täcke över världen och gnistrande solsken från en klarblå himmel är numera ett krav från vår sida. Hör du det, väderguden däruppe... Bort med sura Gubben Höst och in med Herr Frost tack!

"Den deprimerade dör långt innan hans hjärta slutat slå"