fredag 16 april 2010

Jag blev mörkrädd mitt på ljusan dag

Förutom att njuta av de tussilagogula dikesrenarna, träffade vi på årets första "roadkillade" igelkott på färden mot den stora staden. Stackars liten!

Visste ni för resten att igelkottar är väldigt mjuka? När jag var tolv år så var vi på klassresa till Gotland en vecka, vi cyklade runt och tältade. En kväll då vi åkte genom ett litet samhälle såg vi en hel massa igelkottar komma smygande ur buskarna och upp på vägarna.

Vi stannade och jag minns än idag hur jag, efter att ha stått en ganska lång stund bredvid en liten taggboll, som inte hade taggarna framme, tog mod till mej. Jag minns pirret i magen av spänningen att inte veta om jag skulle bli punkterad av taggar eller inte. Jag minns än idag hur det kändes i handen att klappa den lilla söta bollen vid mina fötter. Mjukheten är svår att beskriva, men ungefär som pälsen mellan en kanins öron.

Tillbaka till ämnet.

Jag förstår inte hur folk ute på vägarna är. Idag blev jag mörkrädd två gånger och nästan dödad en gång.

  • På väg till stora staden hade jag en liten peugot framför mej som var än på fel sida av vägen och än slickade dikeskanten. Jag höll dubbelt avstånd och sket i att det bara gick i sjuttio på hundravägen. En fyllekaja, eller vad det nu var som körde, är inte värd att offra livet för. Vad spelar fem minuter extra för roll bara man kommer fram hel?
  • På väg hem från stora staden, då jag närmade mej en stor rondell såg jag hur vänster bakhjul på framförvarande SAAB började vobbla. Tack och lov så ligger en stor mack precis där. Jag bromsade, ville INTE ha ett hjul i rutan, bilen bakom var mindre uppmärksam så jag var nära på att få något i rumpan istället. Bilen med det lösa hjulet lyckades svänga höger och rullade sakta in i korsningen för att göra en vänstersväng vidare in till macken, precis då lossnade hjulet och rullade en kort sträcka innan det krockade med refugen och blev liggande. Är du svag eller tankspridd låt verkstaden sköta däckbytet! (För resten så har väl alla sommardäcken på nu va?)
  • När vi inte hade långt kvar hem, på rakan innan älven, så lämnade jag spår i asfalten. En ful, stor, vit skåpbil körde om tre lastbilar på raken och höll på att fronta med mej! Jag tvärnita, lastbilarna bromsade, tutade och blinkade i helljusen åt idioten. Jag åkte sakta fram till närmaste parkeringsficka för att lugna mina nerver och få ner adrenalinhalten i kroppen en aning innan jag åkte vidare.
Vi kom i alla fall hem helskinnade och om jag inte hade stannat på parkeringen så hade jag missat dessa underbara foton. =)


Ser ni tranparet?



1 kommentar:

Maria Berg sa...

Ja ibland är det riktigt läskigt att bäde köra och åka bil.

Min man kör bild bara och har aldrig varit i en krock men det är jobbit att ibland åka med honom då han reagera eller rättar sagt väljer att reagera en 10 dels sekund senare än jag.
Jag bromsar på passagerar sidan med foten och hjärtat hinner upp i halsgropen, sen bromsar min man...
men som sagt det har ALDRIG hänt något, bara det att vi reagerar och plannerar köärningen på olika sätt.
MB