Låg och tittade ut på skådespelet som utspelades på himlen utanför fönstret, en ganska vacker eller kuslig syn beroende på sinnesstämningen. De lätta molnen for fram med hög hastighet över den skarpt lysande månen, som gömde sej halvt bakom tallarna utanför mitt fönster, och visade upp en hel uppsättning av olika scenerier.
Allt detta ackompanjerades av en tystnad fylld av små snusningar från bebis, tät-i-näsan-snark från Snotti, små skrik och snyftningar från en liten drömmerska och små mumlande haranger från stora killens rum.
Jag låg där och mådde bra, låg och tänkte på vilken otrolig tur jag har som fått så vackra barn och var glad åt att jag faktiskt lever här och nu. Vi har allt vi behöver, jag tycker om mitt liv (även om det ibland hamnar på tomgång) och jag älskar mina ungar.
Jag älskar dem när de sover, när de är lydiga, när de står med lera upp till knäna och flinar. Jag älskar dem då de slår varandra, då de tjatar och skriker, jag älskar dem när de är uppkäftiga. Jag älskar att se glädjen då de övervinner ett hinder, lär sej något nytt. Jag älskar dem då de frustrerat försöker göra sej förstådda, jag älskar dem då de skriker åt varandra och hittar en lösning, jag älskar att se dem lära sej att lösa sina konflikter, att utvecklas, att höjas en smula i taget! Jag älskar mina barn i varje fas av livet! Mitt liv vore meningslöst utan glädjen, skratten, lyckan och kamperna som förs innanför våra väggar varje dag.
Med kroppen fylld av kärleken till mina barn somnade jag gott och vaknade tre timmar senare av att min sött snusande bebis stod i sin säng, ryckte mej i håret som ett litet monster och skrek MAMMA. =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar