"Vintern rasat ut..."

Vi hade tur! När det var dags att gå slutade det att regna...

Barnen var som uppslukade av elden. Hela marknadsplatsen var full av människor, verkar som om varenda kotte befann sej just där. Det sjöngs, det eldades och barnen sprang runt på "Madickenvis". Trots att jag befann mej där, mitt bland andra människor så var jag ensam (sätt i alla fall på mobilen!).


När det sjungits och barnen fascinerats av elden ett slag var det dags för raketer och hörselskydd till barnen såklart! Lillen sov som vanligt! =)

Jag tror aldrig att jag sett Snufflan med så stora ögon som då hon tittade på fyrverkeriet. Hon var som uppslukad! Det första hon frågade efteråt var om jag tagit några kort att visa PAPPA då han kom hit från sitt jobb...

Jag försäkrade henne att jag hade hunnit ta ett par bilder innan batteriet tog slut.




Mina barn passade på att bli filmstjärnor i någon rysk inspelning. Rysk tv befann sej i lilla hålan och filmade för någon kanal som gjorde ett program om vikingar, traditioner och seder som hänger ihop med asagudarna.

Shannara's SaturdayMix #9 - Art or just Weird

Welcome to Shannara's SaturdayMix!

This is a photomeme that everybody is welcome to join whether you use your cellphone or the best camera on the market to take your pictures.

Read the rules here>>

This weeks theme is Art or just Weird (Konst eller Konstigt, Tack BP för att jag får låna din bloggtitel).

As always there are no rules, interpret the theme in which way you like. Everything from a painting made by a baby to picasso or the eiffel tower, from your favourite photo taken by yourself to spots on the sidewalk, from a piece of clay to a giant statue.

Use your imagination, make it special. Remember, the sky is the limit!

Let's play!

Ser mörkt ut

Det ser inte så ljust ut inför valborgsfirande med eld och raketer just nu... Hoppas, hoppas att regnet håller sej undan så barnen slipper bli besvikna.

Vi har i alla fall lyckats peta i oss fläskfilé, bakad potatis, klet och annat smått och gott nu. Snart dags att ta fram chipsen till ungarna och lånebarn, själv ska jag placera mej i diskbaljan (eller, ja, VID).

Halvnio är det dags att gå.

Bög på grund av lathet?

Titta och skratta!!!

90-årig zombie, manglad av ångvält

Denna morgonen kände sej Mamman som en 90-årig zombie som precis blivit manglad av en ångvält. ;)

Allt spring med tvätt och dubbel storhandling med fyra små barn igår slet visst lite på Mammans ömma leder...

Men Mamman var ändå nöjd med hur mycket hon åstadkom igår, även om inte allt hanns med. Efter ett par turer i tvättstugan så storhandlades det först i "vår" butik här i hålan och kånkades hem sex kassar, två pappersbalar och, till tvättlappsoholicens stora glädje, en ny låda tvättlappar, tjugo fina, glänsande, fulla paket! ;)

Sen for Mamman vidare till stora staden med fyra små troll för att handla lite till och göra ett par ärenden. Med i bilen hem fans en kartong blöjor och ytterligare sju kassar med diverse varor.

Mammans ungar var som änglar hela dagen (om man inte räknar en rak höger och ett uppknäppt bälte på en av parkeringarna). Hemligheten kallas mutor! ;)

Muta ett: Tuggummi efter första shoppingen
Muta två: Chips och dip till fredagsmys
Muta tre: Varm korv med bröd och juice efter shopping nummer två

Dessa knappt märkbara uppoffringar från Mammans sida ledde till shoppinghjälp utan dess like.

Lilltjejen gick snällt bredvid vagnen hela tiden och pojkarna pilade fram och tillbaka i gångarna och samlade ihop de varor vi skulle ha, blippade dem och Mamman packade!

När alla varor var uppe i lägenheten lyckades Mamman till och med att få ihop de utlovade stuvade makaronerna och sen hann alla ut för att njuta av vädret.

Efter nattningsgos med först Goding och sen Snufflan tog Mamman sej tid att äta med de fyra större för att därefter, i lugn och ro, prata med småkillarna innan de hoppade i säng vid halvnio. Därefter blev det förhör på nordamerika och matteträning då båda de stora har prov idag!

Så trots alla tankar som malde i Mammans huvud, den olustiga känslan i magen och spänninghuvudvärken till följd av morgonens händelse så blev gårdagen förhoppningsvis bra i barnens ögon.

Ska Mamman bara stå i ett hörn och le?

Mamman kanske ska lära sej att stå i ett hörn, niga, hålla käften, le och bara titta på när hon anser att saker är fel?

Mamman ska kanske stå och tacka och ta emot, istället för att stå upp för det hon tycker är rätt? Mamman ska kanske hålla mun när hon märker det börjar gå för långt och istället se sina barn må dåligt bara för att en vuxen (som sänker sej på barnets nivå i MINA ögon) ska få ha rätt?

Respekt får man för att man förtjänar det inte genom att skrika, alltid anse att det man själv tycker är rätt är det som gäller och trycka ner dem som man borde stötta.

Hela veckan har barnen väntat och längtat, en nyckeldiskussion senare stängs dörren. Inte ens ett hejdå till ungarna fast Mamman ber lugnt om det. Frukosten står kvar på bordet... Mamman var tydligen respektlös. Det är tydligen Mammans fel att barnen är respektlösa. Mamman ville bara bryta av innan det gick för långt. Vem mår bra av att gå till skolan med skrik och bråk i bagaget?

Men det är kanske meningen att barnen ska stå här och hata Mamman, skrika åt Mamman, anse att Mamman är dummast i hela världen, det kanske är meningen att barnen ska tro att de gör fel varje vaken sekund och att det är därför dörren stängs framför dem, det är kanske meningen att ge Mamman mer jobb. Det var kanske en medveten handling för att straffa Mamman???

Ja, så är det nog. Allt är Mammans fel. Mamman gör inte tillräckligt. Mamman lär barnen vara respektlösa mot en utvald person, naturligtvis, och allt har Mamman valt alldeles själv. Mamman älskar ju att sitta här ensam med barnen, Mamman älskar att ta reda på all skit ensam och ungarna absolut Älskar Mammans stuvade makaroner. (och för er som inte vet vad ironi är så sudda bort detta stycket ur minnet)

Så, nu ska Mamman möblera om dagens planer och försöka hinna med allt ensam OCH se till att barnen får det som de blivit lovade. Mamman har svårt för brutna löften...

Borsta ögonen?

Det är INTE skönt att få tandkräm i ögat! Fråga min syster, hennes son hjälpte henne att testa nu ikväll då hon hämtade honom efter jobbet! =)

Dagens tre härliga

Lilleman ÄLSKAR sin Mami!

De stora tulpanerna slår snart ut i rabatterna!
Puddeludding och hans kompisar på förskolan har experimenterat med vitsippor och blå karamellfärg. Resultatet visades upp av en ivrig gosse...

Knockade kids

Man brukar säga att "Delad glädje är dubbel glädje. Delad sorg är halv sorg". Idag har mina barn bevisat att delad smärta fortfarande gör lika ont!

Lillen har blivit en riktig akrobat när det gäller att klättra och i ett kort obevakat ögonblick tog han tag i ryggen på en stol (hur han kunde bli så lång förstår jag inte?) och ramlade baklänges med stolen över sej, pannan blev lite blå.

Solidariska som mina barn är så lyckades först Puddeludding, och strax därefter Snotti, att hoppa rakt in i överslafen på våningssängen med blåmärken i pannan som följd. Efter att ha tröstat och blåst blev jag naturligtvis nyfiken på hur de båda kunde slagit sej på samma sätt. De hade hängt ner ett täcke från överslafen och skulle sen hoppa genom det in på underslafen. Nåväl, nu gör de förhoppningsvis inte om det! =)

Bara tio minuter senare kom Snufflan med en stor bula i pannan och skrek. Naturligtvis frågade jag även henne vad som hänt (trodde att hon kanske inte lärt sej av brödernas misstag) och det visade sej att hon tänkt knuffa kusinen som flyttat på sej så att hon farit med huvudet före in i spjälsängen!

Minibatman (kusinen) ville naturligtvis inte vara värre han så i badet passade han på att knocka kranen med sin panna.

Klädwrestling

Det är som att gå en brottningsmatch varje gång lillen ska ha kläder på sej.

Först ska man trä en body över hans huvud, som absolut ALDRIG är stilla. Man får för det första sitta på golvet för att lyckas med detta konststycke över huvud taget. Ormen, förlåt, ungen vrider sej som en hal ål hela tiden och att sen knäppa knapparna i grenen, ehrm... Tja, det hoppar jag ofta över. =)

Därefter ska ett par byxor på två små trumpinnar till ben. Och då menar jag ben som rör sej som trumpinnarna då Steven Adler spelar! Och då man försöker pricka dessa sprattlande tentacklerna ner i byxbenen så snurrar barnet runt, runt, runt samtidigt som han fortfarande är hal som en ål.

Efter denna utmaning är jag oftast lika svett som efter ett spinningpass (inte för att jag har tränat på mååånga år, meeen...) och sen ska ytterkläder på dessutom. *pust*

Tacka vet jag alla dessa fina pyjamasar som ser ut som sparkdräkter. De trär man på vid läggdags ena kvällen och såvida inte barnet kladdar ner sej så kan den sitta på till nästa kväll. ;)

Jag fångade en svan!

Stärkt av nattens tre-timmar-utan uppehålls-sömn lyckades jag både plocka undan och diska INNAN jag lämnade barnen på förskolan. Vi kom till och med tio minuter för tidigt!

När jag ändå var ute passade jag och lillen på att handla och fotografera frukt (temat hos ordlös onsdag), sen gick vi på en kort promenad i det gråa vädret.

När vi nästan var hemma dök en ensam svan upp på himlen, trumpetade, flög i en cirkel och försvann mot älven till.


Trots den grå himlen så målar våren världen i färg just nu. Det växer så det knakar rent ut sagt. =) Om man orkade stå på ett ställe och titta en hel dag så skulle man nog kunna se med blotta ögat hur växterna utvecklas.

Maskrosor betyder att sommaren står runt hörnet och väntar på att kliva in och ta över scenen!

Snart, mycket snart, så har knopparna förvandlats till små söta löv. Snart är världen grön...

Shannara älskar

Igår kväll, eller ja, natt då jag låg här i mörkret och tystnaden kände jag mej ganska nöjd med livet.

Låg och tittade ut på skådespelet som utspelades på himlen utanför fönstret, en ganska vacker eller kuslig syn beroende på sinnesstämningen. De lätta molnen for fram med hög hastighet över den skarpt lysande månen, som gömde sej halvt bakom tallarna utanför mitt fönster, och visade upp en hel uppsättning av olika scenerier.

Allt detta ackompanjerades av en tystnad fylld av små snusningar från bebis, tät-i-näsan-snark från Snotti, små skrik och snyftningar från en liten drömmerska och små mumlande haranger från stora killens rum.

Jag låg där och mådde bra, låg och tänkte på vilken otrolig tur jag har som fått så vackra barn och var glad åt att jag faktiskt lever här och nu. Vi har allt vi behöver, jag tycker om mitt liv (även om det ibland hamnar på tomgång) och jag älskar mina ungar.

Jag älskar dem när de sover, när de är lydiga, när de står med lera upp till knäna och flinar. Jag älskar dem då de slår varandra, då de tjatar och skriker, jag älskar dem när de är uppkäftiga. Jag älskar att se glädjen då de övervinner ett hinder, lär sej något nytt. Jag älskar dem då de frustrerat försöker göra sej förstådda, jag älskar dem då de skriker åt varandra och hittar en lösning, jag älskar att se dem lära sej att lösa sina konflikter, att utvecklas, att höjas en smula i taget! Jag älskar mina barn i varje fas av livet! Mitt liv vore meningslöst utan glädjen, skratten, lyckan och kamperna som förs innanför våra väggar varje dag.

Med kroppen fylld av kärleken till mina barn somnade jag gott och vaknade tre timmar senare av att min sött snusande bebis stod i sin säng, ryckte mej i håret som ett litet monster och skrek MAMMA. =)

Övereffektiviserad

Jag är så miljöskadad av effektivisering så att även om ungarna sover så rollar jag mej under armarna samtidigt som jag sitter på dass och kissar kvällen...

Mr Klåfinger på nya äventyr

Som jag skrev (och visade på bild) i söndags så har mitt lilla troll en viss förmåga att uppehålla sej på de, typ, två ställena där han inte bör vara så fort man vänder ryggen till...

Jag löste det hela med en väska...

...och en hasp.

Nöjd med min formidabla lösning gick jag ut i köket för att diska. Plötsligt hörs ett skvillrande bebisskratt från vardagsrummet, om och om igen. Jag blev så nyfiken så att jag, med löddriga händer, smög ut i vardagsrummet för att se vad som var så kul...


Det kvittar hur många lösningar jag hittar på, busen ökar exponentiellt ändå. =) Killen älskar kablar, vad mer kan man säga?

Äventyr à la Shannara

Idag kände Mamman att det var dags att skita i alla måsten.

Hon hämtade upp tre vårsmutsdoftande (doft av sol och sand i håret och på huden efter att ha lekt i sandlådan i gassande solsken) ungar och parkerade på gården i väntan på att de stora skulle komma hem.

Lilla Snufflis trotsade Mamman totalt och slet av sej jackan, de andra var snabba att följa hennes exempel. Mamman bara log, med 18 grader i skuggan och mycket varmare i solen finns det ingen anledning att tjafsa.

När alla ungar var hemma slängde Mamman in dem i bilen och for till McDonalds (ve och fasa, på en tisdag dessutom).

Bilturen var lika trevlig som alltid och ämnen såsom "Varför finns det inte hackkorv i Stockholm?" (finns det inte det???) och "Snufflan hävdar bestämt att hon har en snopp i sin mus." avhandlades bland andra mer normala diskussioner.

Mamman tyckte att det var så skönt att få landa med kidsen och bara prata, skämta och lyssna på deras udda musiksmak ett tag.

Maten intogs sedan i (den nyss städade) bilen under en extra omväg på två och en halv mil hem. Ett litet äventyr à la Shannara!

Vi bestämde oss för att en färjetur kunde vara trevligt i solskenet, men när vi väl nådde färjan hade vi hamnat i värsta regnskuren. Ett riktigt smattrande regn som doftade av sommar...

När vi kom in på skogsvägarna så hittade vi en "rondellhund" med tomteluva i en korsning. Det tyckte vi var KUL!

En trana blev nästa punkt på listan.

Vi fick se lite av de stora snömängdernas skador. Helt fascinerade av den rasade byggnaden missade vi nästan huset på andra sidan vägen.

Den lilla stugan hade liksom tappat hela farstun!

I den här backen hoppade Mamman ur bilen, ut i regnet, helt i extas... Det är svårt att se på bilden, men hela skogen var blå och vit. Hela mattor bredde ut sej och täckte marken så långt ögat kunde se.

Visste ni för resten att blåsippor finns i flera olika nyanser? Jag hann fånga tre på bild idag.




När man smyger riktigt tyst på tå i skogen händer det ibland att man lyckas fånga de lite mindre invånarna på bild. (kika i nedre högra hörnet på bilden ovan...)

Väl hemma skingrades de otäckt svart molnen igen och barnen stannade ute i kojan tills klockan var sju.

Gröt i taket

Min lillpojk har lärt sej något nytt i dagarna!

Han kan klappa händerna!!! *stolt mamma*

Önskar bara att han gjorde det när han INTE äter, maten flyger så långt över högt och lågt då han träffar skeden nämligen. Jag börjar tröttna på att torka golv, skåpdörrar och tak. JA, tak!

Han lyckades skjuta upp en hel skopa gröt i taket idag och då ska ni veta att vi har högt i tak här. =) Jag har i alla fall ett relativt rent kök på grund av det ofrivilliga matkriget!

Devil in disguise

Kollade just dotterns status på msn...

"Det finns många sätt att komma till Helvetet. Det enklaste är att knacka på dörren till mitt rum (:"

Nog för att det brukar se fördjävligt ut därinne, men så illa är det väl ändå inte... ;)

Jag ville ha en bonde

När jag var liten så brukade jag springa omkring på en bondgård. Där hade de några kor, kalvar, tre hästar, höns och naturligtvis fanns både katter och hundar på gården med. Ända tills någon gång på högstadiet så var jag där närhelst jag kunde.

På somrarna sprang jag dit barfota klockan sex på morgonen bara för att hjälpa till att fösa in korna och mjölka, dra dynga, hoppa i höet och dricka spenvarm mjölk såklart. =) Jag hoppade och studsade mellan komockorna i hagen samtidigt som jag kallade på korna, "Kossera, kossera, kooom då kossera" (varför skriker man så för?) och sen manade på dem med en pinne likt ett ridspö.

Liten som jag var så drog jag kärror fulla med dynga ut på smala plankor och tömde, jag makade på kossor som ingenting, tvättade juver och kunde med att sätta på sparkbågen på Tjorven som var så kittlig, trots att jag knappt nådde upp. Jag fixade att få på mjölkmaskin, kånka mjölkkannor och mata kalvarna.

Red på de stackars korna gjorde jag med. =) Det var lyckliga somrar trots att mina jämnåriga retade mej för jämnan. Kallade mej kossa, höll för näsan när de gick förbi, kastade stenar på korna för att jag skulle bli arg och så vidare. Men hos korna fick jag tröst, de lyssnade och tittade på mej med sina stora, kloka ögon då jag satt bland deras mat på foderbordet och berättade vad alla sa. På vintern fick jag värma mina händer på dem... Kor är snälla djur.

När jag var liten drömde jag om att hitta mej en bonde när jag blev stor. Mormor brukade säga att jag skulle passa bra som "bondmora". Jag drömde om en gård med mjölkkor, stort hus, härliga somrar med att skörda och ta in hö, jag drömde om att få många ungar som fick uppleva allt det som jag gjort under dagarna på bondgården, jag drömde om att mjölka, mocka, laga mat till min stora familj och allt annat slit som hör till på en gård.

Någon bonde hittade jag inte och någon bondgård har jag inte heller, inte ens ett hus. Men jag har många barn och vi bor på landet så jag får i alla fall känna lukten av dyngan på våren. ;)

Allt som oftast är jag nöjd med livet som jag lever, men ibland infinner sej svackor. Svackor då livet bara går ut på att överleva, inte att leva. Just nu så är jag trött, känner mej orkeslös, hinner inte med det jag borde och gör inget bara för att jag har lust. Naturligtvis drabbar det även barnen när vi hamnar i ekorrhjulet på det här viset. Mamman är ju inte rolig när hon inte orkar.

Tyvärr så är jag en människa som inte kan be om hjälp, allt för ofta så har jag fått höra att jag själv valt att skaffa många barn och barn är jobbiga och blablabla... Klart att jag har valt att skaffa de barn jag har, det har de som har ett barn eller tio barn också gjort. Haken finns ju inte där.

Jag minns att när vi var små (jag och mina tre systrar) så passades vi av både farmor och farfar eller hos mormor ibland. (Ibland sov vi hos dem och ibland kom de och passade oss hemma hos oss) Jag minns att mina föräldrar åkte på semester själva, kanske för att vårda sitt förhållande eller vila upp sej? Det var liksom inte konstigt...

Men nu, nu har alla så fullt upp med sina egna liv och arbeten. Jag vill inte störa, vill inte belasta någon, ber bara om hjälp när det är kris. Kanske borde jag be om hjälp någon gång bara för att vara? Nah, knappast någon idé. Men en sak vet jag, att om mina barn skaffar barn, oavsett hur många eller få, så kommer jag att finnas där, erbjuda min hjälp, ställa upp varje stund jag kan och jag hoppas att jag kan hjälpa till ofta!

Allt som oftast är jag nöjd med livet som jag lever, men ibland önskar jag att det fanns ett foderbord att krypa upp på och en ko med kloka, varma ögon att prata med.