Taggen i Mammans hjärta vreds om

Har ni någonsin tänkt på vilken kuslig slags tystnad som råder i kaoset på en akutmottagning? Där inne i väntrummen, som ofta är fulla, sitter massor av människor, men sorlet från en folkmassa saknas. I ett hörn finns en tv med dämpat ljud, de människor som inte besöker inrättningen ensamma talar lågmält till varandra eller sitter och stirrar in i en vägg.

Tänk vilken tur för alla gårdagskvällens patienter på akuten i stora staden att Mamman för första gången såg stället inifrån med sina två minsta busungar och medföljande show. Mamman bryr sej inte mycket om omgivningen, Mamman vill bara hålla sina barns humör uppe. Så Mamman sjöng och berättade sagor, där satt Mamman med sina två minsta ungar som i en liten bubbla av lugn mitt bland alla andra.

Vid halvfem igår eftermiddag kom Snotti och Minibatman springades till Mamma moster Shannara och sa att Snufflan ramlat från våningssängen. Hon sa inte mycket, grät lite lågmält och höll i sitt ben. Med så lite gråt insåg Mamman att det var allvar. Pappan fick rycka ut och ta hand om de fyra stora barnen och kusinen medan hon packade med sej de två små och for in till stora stadens akutmottagning.

Antar att skridskor hade funkat utomordentligt bra som färdmedel igår, om det inte varit så tungt att bära två barn. Glashalt hela vägen och hastighetsmätaren kom inte över åttio.

Väl framme visade klockan närmare sju. Snufflis stoppades i lillebrors vagn och lillebror bars i babyskyddet. Sen blev det till att sitta och vänta...

Första väntrummet blev vi inte i jättelänge, det var bara sex patienter som skulle anmäla sej före oss. I andra väntrummet blev vi sittandes desto längre i väntan på en doktor. Mina barn höll sej som små änglar hela tiden. Lillan lekte med sin lilla söta Fido som hon fått vid första undersökningen och smaskade lite festis och choklad (tur att Mamman kom på att det var bra att stanna till vid affären på väg till akuten), bebisen puppade, jollrade och flörtade med en karl som satt bakom oss.

Så småningom blev det vår tur att träffa doktorn så vi skyfflades in i ett undersökningsrum bakom väggarna i den mysiga, kusligt tysta tillvaron i väntrummet. Det känns så litet och nästan mysigt inne i väntrummen och sen går man genom en dörr och befinner sej i en vit stor labyrint med oändliga korridorer och spring. Dock råder även här den där konstiga tystnaden. "Om du talar kommer någon att dö"-känslan.

Doktorn undersökte Lillan från topp till tå. Han fascinerades av att hon inget sa. Mamman förklarade som det är, tjejen är söt, men jäkligt tuff och har hög smärtgräns! Men när han lyfte hennes högra smalben grimaserade hon illa och en tyst tår rann nedför hennes kind. Taggen i Mammans hjärta vreds om, åh snälla, låt mej ta hennes smärta.

Doktorn vände sej till Mamman och sa att han skulle skicka remiss till röntgen och att Mamman skulle gå tillbaka ut i väntrum nummer två och anmäla dottern i receptionen igen. Jaha, tänkte Mamman och manövererade den tunga vagnen med höger hand och slängde upp babyskyddet, som måste vara gjort av bly, med dunderklumpen i på vänster arm. Innan Mamman nådde dörren ut till väntrummet kom en äldre sköterska förbi och frågade hur det gick, Mamman förklarade att det skulle bli röntgen nästa.

Då tog den vänliga själen och ringde upp till röntgenavdelningen och frågade om jag och de små kunde få vänta däruppe och det fick vi. I ett tomt, svalt väntrum kunde vi landa lite. Bebisen blev ammad och Lillan kunde få kissa i fred. Lagom till det blev vår tur så hade lillen somnat i den sköna, svala tystnaden.

Snufflan låg så stilla, så stilla på britsen då de röntgade hennes ben och än en gång blev hon överröst av beröm. Mamman var stolt över sina duktiga ungar, men önskade fortfarande att hon kunde ta smärtan själv.

Sen blev det en färd tillbaka till akuten och där kom samma sköterska igen och visade på ett tomt litet väntrum längre ner i korridoren där vi kunde vänta på läkaren.

Läkaren kom och förklarade att Mammans söta lilla tjej fått en sned spricka rakt över skenbenet, men att allt låg som det skulle. Vi skulle stanna kvar i rummet tills en sköterska hämtade oss för att sätta på lillan en "gipsstövel". Sköterskan som hämtade oss var densamma som redan två gånger denna kväll/natt sett till att vi fått lite lugn och ro.

Hon var alldeles underbar mot Lillan och visade först hur hon skulle göra på det friska benet. När så "strumpan" skulle på det onda benet grät Mammans älskling för första gången sen vi satt oss i bilen. Gipset kom på, Lillan fick en liten söt gris och när klockan närmade sej spöktimmen blev vi utsläppta, i ett SNÖOVÄDER.


Färden hem gick om än ännu långsammare än färden dit.

Personalen som jobbar på Akuten måste vara av en speciell sort. Alla de åtta personer som vi hade kontakt med var underbara, glada och positiva människor. Tack till personalen säger vi!