Mer galen än vad hon trott möjligt

Denna morgonen började med att Mamman kånkade ner en massa tvätt i tvättstugan. Ute var världen otroligt vacker, meterdjup snö i färgglad soluppgång och lite frost på träden gör även den tröttaste människan glad.

När Mamman gick tillbaka över gårdsplanen efter att ha startat de första maskinerna så njöt hon av solens strålar, sjutton minusgrader till trots. Men när vårdrillarna började spela i öronen, den välkända vårmelodin "titt-titt-ut-titt-titt-ut" ljöd mellan huskropparna, förstod Mamman att de senaste två nätterna måste ha fått henne mer galen än vad hon trott möjligt.

En natt där ena halvan tillbringades på akuten och andra halvan tillbringades springandes upp och ner ur en säng för att ömsom trösta lillan och ömsom få lilleman att inse att det var natt och en natt som tillbringats i ilska och vanmakt över att vara ensam och inte räcka till.

Natten som just passerat hoppas Mamman inte upprepas.

Efter att ha fått Liten att somna om tusen gånger, magen krånglar, så somnade äntligen Mamman till vid halvtolv efter över ett dygn utan sömn. Hon hann knappt somna för än Snufflis började gråta och skrika på Mamman. Mamman skyndade sej upp med ett yrselanfall som följd. På väg till Lillans undsättning slog hon huvudet i väggen (dörrkarmen) och klev in i en byrå med blåmärken som följd.

Väl inne i sovrummet så fick Mamman syn på Lillan som, likt Bambi på hal is, stod vid fönstret och höll sej i sulkyn (som Mamman kånkat upp från källaren för att använda som rullstol inne) och skrek att det gjorde ont och att hon kissat ner sej.

Lilla stackaren hade inte tänkt sej för utan försökt gå på toa på sin gipsade fot, tur att hon i alla fall hade en blöja på sej och slapp bli blöt.

Sen skrek och skrek och skrek hon. Mamman försökte förklara att medicin är bra då det gör ont, men Lillan vägrade. Mamman förklarade att man inte alls kan sitta i en sulky och sova om natten. Mamman försökte trösta lillebroren som vid det här laget skrek lika illa han. Så ont i magen och väckt igen, det är inte alltid lätt att vara liten.

Det var då, när Mamman satt där mitt mellan två gråtande små barn och inte kunde tillgodose dem båda deras behov som ilskan och maktlösheten vällde upp inom henne. Inte ilska över barnen, inte över deras beteende eller existens, utan ilska över att sitta där ensam i mörkret. Ilska på sällskapet som inte fanns. Mamman behövde ingen hjälp, krävde ingen hjälp, men sällskap, att slippa sitta där ensam och slitas itu invändigt av barnens gråt och oförmågan att kunna hjälpa båda samtidigt, hade känts som en enorm lättnad.

Mamman blev förvånad över att det ens fanns sådana starka känslor som kunde välla fram. Ilska lika intensiv som hat. Jo, hon hatade nog att sitta där medan andra sov, men Mamman var inte avundsjuk på andras sömn. Det går nog inte att förklara...

Mamman är nog virrig bortom all hjälp.

I vilket fall som helst löste det sej till slut. Medicinen hamnade i magen på Lillan, Lillen somnade efter en timma, ytterligare en timme senare (vid två) sov även Lillan. Mamman lyckades, formad som en s-kurva, tränga sej ner mellan barnen. Efter en hel timme vaknade Mamman av en rejäl spark av en gipsad häl på högerkinden. Det var inte alls skönt och när Mamman skulle lägga rätt det lilla benet och tillhörande barn så vaknade barnet naturligtvis igen. =(

När så Mamman vid niodraget gick för att lämna grabbsen på skolan så sjöng fortfarande fåglarna. Pojkarna hörde dem också så Mamman var kanske inte så galen ändå?