Ett stönigt släkte!

Jag visste sen länge att stönighet är ett av våra släktdrag. Mollan var stönig, morsan är stönig och själv anses jag vara ehrm... ihärdig och... äh, jaja, stönig, har jag hört.

Men min lilla dotter slår alla rekord. Hon är fruktansvärt självständig och tycker det i det närmaste är kränkande att behöva hjälp nu när benet är gipsat och ungen är TVÅ! Vad ska det bli av henne?

Hon har redan hittat sätt för att gå på toa, nå upp till handfatet och hänga upp handduken efter sej. Hon kryper runt i lägenheten, klär sej själv över gipset och tar sej upp och ner från möblerna. Det är ju jättebra!


Men då hon vaknar om natten så skulle jag föredra om hon lät sej bäras istället för att klättra ur sängen och sen krypa omkring i mörkret med tio nappar, en snutte och två mjukdjur i famnen.