Tills hon bryskt rycks tillbaka till verkligheten av tystnaden runt om. Alla som har barn vet att tysta barn är samma sak som trubbel.
Mamman lägger ner boken, "Livstid" av Koontz (fruktansvärt bra, som de flesta andra böcker han skrivit de sista åren, Mamman skrattar högt rätt som det är och alla vill veta vad som är kul, härligt sjuk humor i skräcken) och tassar in i småbarnens rum.
Där råder totalt kaos, men inga barn syns till. Mamman tassar in och undviker framgångsrikt lego, dockor, ponniesar, små konstiga figurer och diverse annat krafs. Ungarna är som uppslukade. De finns inte heller i köket eller badrummet, inte heller inne hos de äldre syskonen.
Mamman blev nästan kallsvett och började fundera på om de gått ut, men så ouppmärksam blir ändå inte Mamman med en bok i näven. Mamman har ju öronen öppna och hör om någon slamrar i köket eller vill ha hjälp på toaletten, Mamman skulle ha hört om någon gått ut. Mamman kollar ändå om alla kläder och skor finns där de ska, för säkerhets skull.
Mamman kliar sej i huvudet, hör hur Lillan fnissar. Mamman tittar sej omkring och säger "Var har mina barn tagit vägen? Har de blivit osynliga nu igen?" Ett nytt fniss hörs från tvättkorgen... "Underligt, jag förstår inte var barnen kan ha tagit vägen?" Mamman letar och letar, under sängar och i tvättkorgen, i en tom legolåda och bakom dörren till barnens rum, men ingenstans syns de små liven till.
Så klappar plötsligt Puddeluddingen i händerna och vips är barnen synliga igen och Mamman kan se att ett barn ligger under extrasängen, ett sitter i tvättkorgen och ett har vikit sej dubbel för att passa i legolådan. Oliver blev tyvärr inte synlig, det hade varit praktiskt så att jag slapp trampa på honom och sätta mej på honom stup i kvarten.
Visst är det underbart med fantasi?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar