Hur kan man glömma hur långa armar en liten halvåring har då det är sjätte gången man gör om samma resa? Hur kan man glömma hur snabb en halvåring kan vara när man redan gått igenom samma stadium fem gånger förut?
Idag lyckades Mamman muta Lillen med några majskrokar (en till jättebra uppfinning) och han smaskade faktiskt lite på dem, om än med stor skepsis. Där satt så Lillprins Bus och smaskade medan Mamman rörde ihop käket, spagetti och köttfärssås à la Shannara för er som bryr sej, och pytsade upp tallrik efter tallrik tills hon fyllt sex stycken (ja, Minibatman var här i eftermiddag med), sen skar hon Snufflans mat, blandade den och skickade den vidare till bordet innan Snufflis kom och satte sej.
I två sekunder vände sej sedan Mamman om för att ta nästa tallrik och vad händer? Jo, det ska ni få veta nu.
Bebisen hade plötsligt utrustats med två komma tjugofem meter långa armar, minst, och kört näven i syrrans röra. Där satt han hur nöjd som helst och kramade, kladdade och kletade i full extas.
Så, inte nog med att ungarna med jämna mellanrum är bläckfiskar de har långa armar med. Konstigt nog funkar inte armarna om de ska ha tag på till exempel ett glas i skåpet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar