Denna morgon, som så andra många morgnar, blev jag ensam i köket efter barnen ätit. Då kom impulsen att ringa Mollan över mej och sen kom jag på, hon finns ju inte mer, hon har varit borta i över ett år. Jag saknar henne varje dag, jag har inte ens klarat av att radera bort hennes nummer ur min mobiltelefon, det finns kvar där som ett sorts totem.
Varje morgon då barnen lämnat köket ringde jag henne och bara pratade. Jag pratade med henne dagen innan hon hamnade på sjukhuset, jag hann träffa henne medan hon fortfarande kom ihåg mej. Jag är glad att tiden på sjukhuset inte blev all för lång, en vecka ungefär, men jag är samtidigt glad för att hon inte dog knall och fall som hon själv önskade för på det här viset hann vi alla få säga hejdå.
Stämningen på hennes rum var mest glad, vi pratade, sjöng, skrattade och umgicks runt henne, hela släkten som nästan aldrig träffades annars, det var nästan som en släktträff med Mollan i en säng mitt i allt. Alla pratade med henne och om henne trots att hon låg och sov den mesta av tiden.
Stundom brast det och vi grät tyst tillsammans, omfamnade varandra, tog farväl.
Min, då 9-åriga, pojke ville med till sjukhuset. Jag våndades en hel natt då jag skulle besluta om han skulle få följa med eller inte. Jag frågade alla människor jag kände vad de ansåg om det, jag skrev om det på nätet och frågade alla okända själar i cyberrymden om vad de tyckte.
När jag vaknade visste jag att han måste få följa med, han måste få ta farväl på sitt sätt, det var hans rättighet.
På väg till sjukhuset förklarade jag för honom att det kunde se otäckt ut, att Mollans mun var öppen och utan tänder i munnen så såg ansiktet insjunket ut. Jag försökte nästan "skrämma" honom för synen och förklarade en sista gång utanför dörren att han inte behövde gå in.
När vi kom in i rummet gick han rakt igenom folksamlingen (för det var det verkligen) som om den inte fanns och fram till sängen. Han tog Mollans hand och smekte henne över håret, sen vände han sej mot mej med tårar i ögonen och sa:
-"Varför sa du att hon såg otäck ut för? Hon är ju fin, så fin."
Sen kröp han ihop i min famn och så grät alla en skvätt.
Senare kom en sköterska in för att fylla på morfindroppet och då fick min pojke hjälpa till. Sköterskan förklarade vad hon gjorde och varför och grabben fick byta spruta i maskinen och starta den.
Jag är så glad att han fick ta farväl på sitt sätt, jag är så glad för att jag fattade rätt beslut trots att massorna tyckte att jag gjorde fel!
Min stora dotter sa härom morgonen att det måste vara fel på henne eftersom hon inte grät då Mollan dog, hon hade dåligt samvete över det. Jag förklarade för henne att vi alla sörjer på olika sätt, brorsan följde med till sjukhuset och hon skrev dikter (dessutom grät hon ögonen ur sej under den veckan som Mollan låg på sjukhuset).
Den här dikten skrev hon då Mollan låg för döden.
Du sitter i väntan på döden
Sakta tynar du bort
Kylan släcker livsglöden
Livet är så kort
Plötsligt är man bara död
Omringad av sorgsna tankar
På graven läggs en ros så röd
Döden på dörren bankar
(Var snälla och respektera att det är hennes text, kopiera den inte)
Hur lång är saknaden, när slutar det göra ont?
Min farmor dog då jag precis blivit gravid med stora pojken, det är över 11 år sen och jag saknar fortfarande henne med så saknaden tar nog aldrig slut, men med tiden gör det i alla fall mindre ont.
söndag 28 februari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Så kan det va, att vi inte bor långt från varandra, Jag finns i Värmskog, mellan Arvika och grums :O)
Var finns du?
Vill du inte svara i bloggen, men ändå vill berätta, kan du skicka mig ett mail :O)
lotta@landsronningen.com
Läste lite om saknaden efter Mollan, och ditt mod att ta med sonen, jättemodigt tycker jag!
Saknaden försvinner aldrig, men den ändrar skepnad med tiden. Styrkekram
Skicka en kommentar