Efter en halvtimmes tjat hade Mamman fortfarande inte fått treåringen och de två femåringarna till ytterdörren. Hon konstaterade då att hon helt enkelt fick lämna dem inne för att hinna tvätta.
Precis då Mamman, med Lillkillen på armen, lyckats få ur tvätten ur maskinerna och ner i centrifugen kom treåringen ner med både jacka, vantar, mössa och rejäla skor på sej och med andan i halsen...
"Brorsan har bajsat, han sitter på toa."
"Jag kommer snart, ska bara stoppa i de nya maskinerna."
Så tog Mamman Lillen på andra armen och stegade hela vägen upp till lägenheten igen för att mötas av... ingenting... Ungarna var inte där! Mamman bytte åter arm på Lillen och stegade ner för alla trappor igen för att hitta killarna i tvättstugan där Snotti stolt deklarerade att han kan torka sej själv!
Mamman satte ner Lillen på golvet och hann precis stoppa in tvätt i torktumlaren och skulle gå vidare in i torkrummet då han kom efter och inte luktade hallon precis, skit överallt. Var bara att släppa allt och trava hela vägen upp i lägenheten för att sanera.
Tillbaka i tvättstugan hann Mamman få allt på tork och få igång nästa omgång med tvätt innan Snotti kom och sa att Minibatman var borta.
"Borta?"
"Ja, vi var här ute och nu finns han inte."
"VA? Men var gick han då?"
"Vet inte..."
Med Lillen på armen började vi leta och ropa, på gården, vid garaget och halvvägs till affären, men ingen Minibatman...
Mamman skickade in Snotti för att hämta en telefon så hon kunde ringa efter hans Mamma och höra om han kommit till affären. Hon stod där och funderade, blev orolig, då Snotti skrek från balkongen att kusinen var inne. Tack och lov!
Väl inne blev det skrik och bråk, Mamman lyckades få ihop lite lunch, en kulinarisk kompott bestående av Fiskbullar i hummersås och pulvermos med hemliga kryddor. Barnen beordrades till bordet och började förse sej med mat då plötsligt Snotti fick ett psykbryt och skrek rakt ut, kastade saker omkring sej och slutligen spottade på bordet. Då fick Mamman nog, spände ögonen i grabben och förklarade att om han inte skärpte sej så åkte han ut ur huset.
Mamman fick en lipning och ytterligare en spottloska mot sej då hon sa detta så hon reste sej helt sonika upp, tog barnet under armen och ställde ut honom i gången under vilda protester. Sen stängde hon dörren, i en halv minut innan hon släppte in honom tillbaka, böjde sej ner och tittade honom i ögonen och förklarade att han genom sina handlingar valde att ta den konsekvens som Mamman ordentligt förklarat för honom skulle bli följden av ett sådant beteende. Han nickade och sa att han förstod det och lovade att vara lugn resten av dagen. Sen kramades de länge, länge innan de åter satte sej vid bordet. (Grabben lugn och fin, pratade och bubblade, verkade glad. Mamman med ett vedervärdigt dåligt samvete över att vara ett opedagogiskt svin som utsatte sitt barn för en sådan handling.)
Efter att maten intagits kom sexåringen hem. Stampade, skrek, slängde sina saker och slog ner allt och alla i sin väg. En dålig dag i skolan som han inte ville prata om. "Okej", sa Mamman, "du behöver inte prata om det, men du får inte skada någon annan." Tyvärr gjorde han det, slog sin bror, slog sin syster, kastade saker och sparkade på möblerna, skrek och betedde sej helt irrationellt.
Mamman satte sej således på golvet, tog honom i famnen och höll fast honom i en kram medan han sparkade, klöste, rev, bet, morrade och kämpade tills tårarna slutligen kom och han slappnade av. Känslorna kom ut, men Mamman vet fortfarande inte vad som hänt.
Under tiden som detta pågick började Lillen gå runt och gråta, då han inte slagit sej så lät Mamman honom hållas ett tag för att avsluta med det första barnet. Men precis då den stora grabben lugnat sej så grabbade Lillen tag i spishandtaget, föll och ögonen försvann upp i skallen på honom.
Då Mamman fångade upp honom så kände hon hur han kokade av feber, hjärtat rusade i hans lilla kropp och han andades snabbt och ytligt. Den lilla kroppen ryckte och det var svårt att få kontakt med honom. Detta efter att tio minuter tidigare varit helt som vanligt. (Förmodligen smittad av kusinen som varit här sjuk i tre dagar. Få nu inte dåligt samvete syrran, för jag vet att det var den enda lösningen och jag visste att mina barn skulle bli smittade.)
Nu sitter Mamman här med en febrig, halvt sovande kille i famnen och skriver. I köket står allt kvar på bordet, i tvättstugan väntar tvätt i alla stadier. Syrran kommer snart och hämtar sin grabb, men har sedan bråttom till banken så där finns ingen hjälp att tillgå. Elvaåringen kom precis hem och började genast bråka om att Mamman lovat honom att spela Wii för flera veckor sen och tyckte att Mamman skulle släppa allt för att flytta bordet och ta fram alla saker till det. Detta trots att han har ett rum som inte städats på tre veckor och ett prov att träna på. Hade inte Mamman suttit här med Lillkillen och skrivit det här så hade hon hämtat ett par säckar och helt sonika tömt hans rum!
Och livet går vidare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar