Jag kan flyga, jag är inte rädd...

När man vaknar och himlen ser ut såhär så kan väl inte dagen bli fel?

Barnen vaknade ett efter ett, de klädde sej, åt och borstade tänderna. Inget gnäll, inget tjat, ingen stress... De muterade måndagarnas tid verkar vara förbi. Mamman hann både röja köket, diska och bädda innan det var dags att gå.

Tio i nio stod hon redo med de tre minsta innanför halldörren, nästa destination förskolan. Femåringen skuttade ner för trapporna, Mamman tog ettåringen på ena armen och handväska samt tre soppåsar i andra näven, treåringen tog ett steg, missade och voltade ner för hela stentrappan.

Mamman stod en halvmeter bakom och såg hur Lillan landade på ansiktet i första volten för att sedan slå över på rygg och slutligen göra en sned kullerbytta och landa med ena benet under kroppen. Med hjärtat i halsgropen släppte Mamman alla påsar och manövrerade sej så snabbt hon kunde med Lillen på armen ner till Snufflan som låg där och skrek. Tack och lov att hon skrek, Mamman älskar att höra hennes skrik!

Efter lite pussar och tröst så sa Mamman att hon kunde stanna hemma och ta det lugnt idag. Då började hon skrika ännu värre och lyckades mellan hulkningarna och snyftningarna klämma fram "Jaaaag vi-i-i-ill till skoooolan". En tjej, blå från tinningen ner till kindbenet och med haltande gång, fortsatte mot skolan tillsammans med sin mor och två av syskonen.

Efter att ha pussat hejdå på två troll så fortsatte Mamman och Lillen på en snabb promenad och vidare till affären för att handla. Hösten är vacker, tänk om det kunde vara 25 grader varmt ute också! ;)

När Lillen sov middag så tog sej Mamman en timme i lugn och ro framför datorn. Då blippade det plötsligt till på facebookchatten och min kusin, som jag inte pratat med sedan Mollan begravdes (och inte på flera år innan det), började skriva till mej.

Hennes liv har varit allt annat än lugnt, vägen har gått via alkoholiserade föräldrar till droger, för att stanna vid ett amfetaminberoende som varat i flera år. Det var kul att hon hörde av sej, hon har nu varit drogfri i tio månader, har fått en ADHD-diagnos så att hon nu medicinerar, har daglig kontakt med sin tolvåriga son samt ett jobb för närvarande (som resemontör, hon svetsar på nåt köpcentra i södertälje). Dessutom står hon i kö för en egen lägenhet i Stora staden här hemma i Värmland. Jag kan bara säga GRATTIS och hoppas att livet ler mot dej nu tjejen!

Vips var förmiddagen förbi så Mamman, sexåringen och Lillen började sin färd för att plocka upp de andra små busungarna. På väg till ställe nummer två snubblade Mamman närapå över en rask liten ekorre som kilade tvärs över stigen...

Somliga är mer stöniga än andra, undrar var hon har fått det ifrån? ;)

Hemma på gården igen så ville alla stanna ute och leka en stund, Mamman med kameran och ungarna med diverse annat skrot. =)

"PANG, nu är du död, men bara en liten stund så att du kan ge mej mat sen."

"Gräset ser nog liiite långt ut här va?"

"Jag är inte rädd, jag KAN flyga!"

Lagom till vi kommit in så kom även de stora barnen hem från skolan.

"Vad är det för mat, jag är hungrig så att jag nästan dör!"
"Vet inte"
"Då tar jag en macka."
"Nej, jag ska fixa något."
"VAAAAD?"
"Något ur kylskåpet, jag kommer strax... Ska bara..." (Mamman är släkt med Alfons Åberg)
"Min kompis är med hem för resten."
"Okej."

Mamman hann inte "Ska bara" innan dottern och hennes klasskompis hade fixat med kokt korv och pulvermos till hela familjen! De hade till och med dukat! =)

Är det kanelbullens födelsedag (som ett litet barn sa) så måste man naturligtvis äta hembakade, varma kanelbullar med mjölk till!



Det blev en lång dag idag och en timme före läggdags så hade alla änglar flugit sin kos och lämnat sex små monster innanför Mammans väggar istället. Det blev totalt kaos då Mamman var tvungen att byta i kattlådan (eftersom den förbenade honkatten satte sej och pissade på en regnhatt mitt framför Mammans ögon tidigare idag, morr).

Tonåringen glömde bort att passa sin minibror och skrek i vild panik då treåringen började kleta smör på sina armar i vardagsrummet eftersom storebrorsan var så snäll och lät småttingarna ta med sej sina mackor dit ut efter att han fixat dem inne i köket (eftersom han själv ville se på tv). Under tiden så sprang sexåringen och femåringen runt och bar på Lillen, kastade honom som en docka upp i sängen och hörde inte ett dyft av vad Mamman sa (de hade förmodligen stoppat brödet i öronen).

Mamman räknade och räknade och räknade innan hon exploderade och beordrade ut alla barn till soffan! NU, genast, på STUDS!

På två röda satt där fem tysta, söta barn och Mamman förklarade för var och en av dem, i en lugn, sansad, men bestämd ton, att för att få behålla sina privilegier så måste de hjälpa till ibland. Katterna är inte Mammans och datorerna kan lätt flytta ut ur huset.

Efter det samtalet fixade tonåringen välling, elvaåringen hjälpte de små med tänderna och Mamman bytte blöja på Lillen, sen dröjde det bara en kvart innan fyra barn sov och Mamman kunde diska undan.