När min tonåring dillar om sina kärleksbekymmer och allt annat som har med tonåren att göra så känner jag mej inte mycket äldre själv. Jag njuter av varje sekund av sitt liv som hon vill dela med mej. Älskar att sitta och fnittra, tissla och tassla tillsammans med henne. =)
Jag blir arg när folk säger att kärlek i den där åldern inte är riktig kärlek. Visst är den det, sann och riktig som vilken annan kärlek som helst. Det är lika jobbigt att vara kär som tonåring som det är att vara kär som vuxen, om inte jobbigare.
Barnen är såklart nyfikna på om jag hade pojkvänner när jag var liten och jag förlorar mej i minnenas land...
Min första kille blev jag tillsammans med redan i trean och det stod sej genom hela mellanstadiet. Tommy hette han och ni kan ju tro att Carolas låt "Tommy tycker om mig" gick varm hemma. På en klassfest i sexan så blev det ett x antal missar i kommunikationen och han gjorde slut, jag bröt ihop och satt i vilorummet inne på lärarrummet och grät ögonen ur mej då mina bästa vänner kom med honom i släptåg. Vi pratade, lyckades reda ut det hela och efter sista tryckaren så lämnade vi skolan som ett par. Det var tider det... ;)
Sen hoppade jag mellan två killar i tre år, kunde inte bestämma mej och inte de heller uppenbarligen. Slitsamt, de var bästa vänner och jag älskade dem båda. Efter att ha lämnat högstadiet så fortsatte vi som vänner och den ena killen räknar jag än idag som en mina bästa vänner... Faller jag så fångar han. Har några få, men dyrbara, sådana vänner.
Sen kom vi till gymnasiet och min första riktigt stora kärlek slog ner som en bomb, fem dagar efter att vi sett varann första gången var vi ett par.
Det hela började efter en samhällskunskapslektion andra dagen. Vi hade fått presentera oss och han hade sagt en kommentar som jag tyckte var lustig. I trappan ner så hoppade jag förbi, slog honom på axeln och frågade "Är du från Skoghall du?", "Ja" svarade han en aningens förvirrat och jag skrattade och försvann.
I lite över tre år var vi ett par, vi förlovade oss till och med. Allt vi gjorde tillsammans var för första gången för oss båda (förutom detta med alkohol, det var bara första gången för mej;) ), vi upptäckte och utforskade en ny värld tillsammans. Gjorde misstag, gjorde igen och lärde oss. Utan honom och hans föräldrar skulle jag inte tagit mej igenom gymnasiet. Han stod ut med att få matteböckerna kastade i huvudet när tårarna sprutade av frustrationen jag kände över att inte klara av "skiten". Han stod ut och förklarade tålmodigt om och om igen...
Hans föräldrar hjälpte mej också mycket med skolan och annat (övningskörning till exempel), hans mor hjälpte mej ibland lite för mycket. Bland annat då hon en natt tog mina älskade trasiga jeans och lagade dem! Döm om min förvåning på morgonen! =D
Så mycket minnesfragment sveper förbi, som då vi kastade en femkrona fram och tillbaka mellan oss på gräsmattan i över en timme eller mer pinsamma saker som då min mor en morgon slet upp dörren till mitt rum vid ett mindre lämpligt ögonblick och lugnt stod kvar och förklarade att bussen snart skulle gå... Ehrm...
Men så tog allt slut, jag träffade en annan... En spännande typ, tyckte jag då... Tyvärr så blev det inget trevligt avslut och jag kan än idag önska att det blivit annorlunda, att jag varit mer ärlig och rättfram.
Med den nya killen handlade det mer om förälskelse än kärlek och efter ett tio månader maggropssugande virrvarr så var det över, mitt kortaste förhållande.
Sen kom papporna in i bilden, men av hänsyn till mina barn och till dem så får det bli en historia för framtiden!
Vad jag egentligen skulle skriva innan detta långa mellanspel var GRATTIS till min kusin (som jag tyvärr har alldeles för lite, om inte obefintlig, kontakt med) till er lilla dotter (som föddes runt lunch idag)!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar