"Det var inte jag, det var min rosa häst!"

Efter natten från helvetet och uppstigning klockan sex bestämde Mamman att det behövdes lite miljöombyte så runt elvadraget lastades sex barn in i bilen som är trasig utan att det är något fel på den och styrde kosan mot stora staden.

Mamman känner sej som jordens största tjatmonster då hon hela tiden får säga saker som "Varför krälar du runt på golvet? Ser du inte att folk vill komma in i butiken?", "Slicka inte på skyltdockan", "Sluta undersöka hur långt in i näsan du kan peta dina fingrar framför spegeln, det står folk bakom dej som försöker använda den" och "Det där är INTE ett bollhav! Det är en korg med innebandybollar som är till försäljning!" Ja, ni ser så ouppfostrat de kan bete sej ibland... Det värsta är att barnen tittar på Mamman och säger "Varför låter du så arg när dina ögon skrattar mamma?"

Trots dessa spontana idéer som med jämna mellanrum dyker upp hos barnen och trots att Mamman skulle behöva ögon i nacken för att hålla reda på alla så gick shoppingen ganska bra. Barnen slogs inte, skrek inte och alla var med då vi gick för att kolla leksakerna. =)

Vägen hem blev lite längre än brukligt. Mamman och ungarna har inte åkt bil på en evighet så vi tog de kringelikrokiga vägarna hem för att se på den färgglada hösten.

Visserligen poängterade den stora dottern att hon nog behövde slå upp numret till psykfotoakuten eftersom Mamman vill ta kort på ALLT. Mamman påminde då dottern om en händelse som skedde för flera år sen (i nollan tror jag)...

Dottern och hennes kompis stod på skolgården då kompisen plötsligt sparkade henne på benet...

"Varför gjorde du så?"
"Det var inte jag, det var min rosa häst!"
"Jaha" svarade dottern och gav kompisen en rak höger
"Men vad gör du?"
"Det var inte jag, det var ett troll" konstaterade dottern och flinade garanterat

Och om man ser rosa hästar och troll så är väl det en större anledning till att hamna på psyket än att man vill fotografera allt vackert runt omkring oss... ;) (Visst? Visst? Visst? Jag, manisk? Vad då? Nu förstår jag ingenting...)



Åh, vad härligt. Mamman och barnen som pratar och skrattar. En tur hemifrån ger energin tillbaka, för att inte tala om vilken terapi shopping är! ;)

Väl hemma, med både jackor, skor, doppresent och lite annat smått och gott så vägrade Lillen gå in och Mamman kunde då inte klandra honom. Som ett litet ljus satt han still i bilen och sen i vagnen för att flyttas tillbaka till bilen igen, klart ungen hade spring i benen.

En tur i sandlådan för Lilleman och sommarens sista fjäril som modellade för Mamman. Perfekt!

I kvällningen så upptäckte Mamman dessutom att sensommarens arbete med blommorna gett resultat, ett litet grönt skott har letat sej genom barken på den ena yuccapalmsstolken. Så länge det finns liv, finns det hopp... Eller vad brukar man säga?