Vi har en osthyvel. En osthyvel som alla gnäller över att den är kass. Om och om igen har jag förklarat för diverse olika familjemedlemmar att de ska slänga den. Lika ofta dyker den upp i lådan igen. Är den månne magisk?
Av någon konstig anledning så dyker en del av det jag dumpar upp lite här och lite var, en trasig filt som jag skickat RQ att slänga hamnar i källaren och en ljusstake som jag skickat iväg dyker upp någon annanstans.
Jag blir galen!
Om allt ska sparas på, varenda liten pinal som man tror ska kunna komma till nytta eller varenda liten pryl bara för att den tillhört någon man älskar så går man snart under.
Saker som bara samlas på hög tar energi, massor av energi som man skulle kunna använda till så mycket annat.
Det går inte att titta på en grej och tänka att man kanske, möjligtvis kommer att ha nytta av den någon gång om 50 år. Man kan inte titta på en sak och tänka att kanske barnen behöver den då de flyttar hemifrån.
Jo, en del saker kan man spara. Men inte ALLT!
När man sitter där med en hög av diverse prylar framför sej så ska man titta på var och en av sakerna och tänka ”Hur kommer jag känna mej om jag slänger denna?”, ”Hur kommer jag känna mej om tio minuter, tio timmar, tio dagar, tio veckor, tio månader, tio år?”
Ärligt talat så tror jag att man inte ens minns många av sakerna efter mycket kortare tid än tio år.
Nu ska hyveln i soporna!
Over and out...
1 kommentar:
Att rensa är som att meditera. När skräpet är ute så känner man sig lugn, ren och fräsch, med massa ny yta och ordning...
Skicka en kommentar