Kan man inte?

Dödskallen har hela veckan väntat på att få komma iväg på bowlingkalas idag. Han älskar att bowla...

Men så plötsligt kommer han och säger att han inte tänker gå? Mamman kliar sej i huvudet och förklarar att han inte kan hålla på och ändra sej bara två timmar innan det är dags.

”Men presenten är för mesig ju mamma” fick jag veta.

Tydligen kan man inte ge två små pussel med en hel massa bitar till föreställande hundvalpar och kattungar till en flicka som fyller tio år längre. Kan man inte det? Är jag så efter alltså? Hmm...

Inte nog med att jag tycker mej uppleva en tävlan mellan föräldrar till barn som ska på kalas om vem som köpt den finaste eller dyraste presenten, snacka om att spä på detta med att vara bortskämd, men nu ska även barnen själva tävla om vem som ger den bästa presenten i födelsedagsbarnets ögon.

Jag har nog missförstått det hela. Jag trodde faktiskt inte att barnkalas i första hand handlade om att födelsedagsbarnet skulle kamma hem en hel massa dyra, fina presenter utan att det var till för själva festens skull. För att barnet ska upphöjas lite en stund och firas av sina vänner. Att de tillsammans ska ha kul! Sen förstår ju även jag att det är kul att få paket, men har det verkligen blivit så otroligt viktigt vad som finns i paketen?

”Det finns bara två bestående gåvor vi kan skänka våra barn. Det ena är rötter, den andra vingar” //Hodding Carter