Ibland får man chansa

Vaknade denna morgon med smärtor i fingrar, armbåge, fötter och rygg. Hatar detta fuktiga, gråtrista vädret som varit i ett par veckor nu. Min kropp, min psoriasisartrit pallar inte. Jag vill flytta till värmen!

Dessutom var jag otroligt rastlös. Eftersom bilen är trasig så har jag inte tagit mej många meter på länge nu. Visst att vi är ute och leker, promenerar och går i skogen, MEN jag längtade bort från hålan!

Så efter att pojkarna slipat sin "jag bygger - Lillebror river"-förmåga en aning...

...och jag konstaterat att tre dagars penicillinkur (hitills) gett häpnadsväckande resultat så chansade jag. Jag trotsade ödet och packade in ungarna i bilen... Jag menar vad kan hända? Jo, att vi blir stående... Men det finns mobiler, det finns bärgningsbil, det finns taxi om ingen kan hämta oss alla. Jag var TVUNGEN att komma härifrån en stund, kosta vad det kosta ville!

Efter att ha bytt ut ett par trasiga skor och köpt ytterligare tre par skor så gick vi och åt på restaurang! Inget hamburgerhak, ingen pizzeria utan en restaurang med "riktig" mat. =)

Barnen skötte sej, som oftast då vi är ute, exemplariskt och även denna gång stannade andra matgäster vid vårt bord och berömde mej för min skötsamma barnaskara! =)

Sist men inte minst gick vi in på Coop (ja, jag ratar fortfarande Maxi på grund av historien med glassen) för att köpa barnmatsburkar och en ny nappflaska till lillen då den gamla (som gått i arv tre ungar) har gått sönder.

Lillen själv fick välja och vraka bland färgerna och grön var tydligen hans melodi (precis som min då jag var liten har jag hört).


En liten kort avstickare på 600 meter vågade vi göra med bilen på hemvägen och den lilla snutten räckte för att få till ett par härliga fotografier!

När vi kom till hålan åkte vi raka vägen till affären för att handla (ja, jag vet att jag var inne på coop tidigare, men nu är det så att vill man ha affärerna kvar på landsbygden så får man lov att handla i dem... så det gör vi!) och fick där höra att ett par "nysvenskar" varit inne och snattat. De togs på bar gärning, men rusade då ut ur butiken och sprang åt två olika håll. Jag har lust att svära en lång ful ramsa, men jag låter bli. VARFÖR kan folk inte skilja på mitt och ditt??? =(

Väl hemma bar jag upp barn, skötväska och kassar. Travade ner igen för att hämta posten och träffade på den här långbenta kamraten på dörren då jag höll på att mosa stackaren med min hand. (Ja, jag går nästan alltid runt med kameran i fickan och syster och sms:et kan nu bläddra en aningens snabbare förbi nästa bild. ;))


På posten, i min brevlåda, väntade något bra mycket otäckare än en söt liten spindel. Nämligen en TVESTJÄRT. Min stora skräck sen förra året då en nöp mej (eller vad de nu gör). Det var som att bli getingstungen i alla fall. Jag tyckte de var otäcka innan, men då skakade jag bara bort dem. Nu är det som att gå i fobiterapi var gång posten ska hämtas.


Sen kom kvällen, efter en dag som passerat ganska fort. Jag och ungarna behövde ut och åka bil tror jag. Vi har pratat och skrattat, vi har diskuterat och förhandlat fram ny månadspeng och när vi kom hem flöt allt på hur bra som helst. Minibatman kom på besök en stund innan hans mamma hämtade upp honom efter jobbet.

Klockan åtta låg fyra små söta troll i sina sängar för att sova och utan något krångel somnade allihop gott!

Snufflan med sin nya vällingflaska. Mmmm... Hon fick en ny hon med trots att hon inte behövde, men vad ska en mor göra när ungen kommer och stoppar sin lilla hand i hennes, lägger huvudet på sned, blinkar och säger med sin vackraste stämma:

"Snääälla mami, kan inte jag också få en ny flaska? Den här rosa är ju såååå söööt och du vet väl att prinsessor behöver rosa flaskor, mamma? Snälla!"