Så efter en mer än lovligt galen dag där alla barn visat sej från sin mest kaotiska sida parkerar jag mej i sängen med Minimannen.Ligger där i halvdunklet och blundar, öppnar ögonen och möts av två stora, underbart blåa ögon och ett stort leende (med bröstvårtan i mungipan).
Där ligger min vackra son med skenet från de levande ljuset spelande över ansiktet. Så lugn och söt, min ängel. Så nöjd med de få ihopskrapade minutrarna som han får Mammans fulla uppmärksamhet. Mammans puls går ner till viloläge och dagens stress rinner av.
Hur kunde jag få ett sådant lugnt och "snällt" barn så här på slutet?
Men vänta lite nu, påminner mej själv, liten blir stor och det går fortare än man tror.
Snart är Godingen två och kan även han allt själv, strax därpå är han fyra och skriker lungorna ur sej när han inte får som han vill, sen blir han närapå sex år och tror att han kan styra världen och att alla ska leva efter hans villkor, efter ännu ett par-tre-fyra år är han tio och skyller alla sina misstag på den som står närmast, tonåren vill jag inte ens tänka på.
Men jag njuter, jag njuter här och nu, fullt ut av de små ögonblicken som jag får ensam med varje barn.
Var sak har sin tid och varje ålder sin charm och jag älskar varje del av vår tillvaro. Jag älskar lugnet, jag älskar bråken, jag älskar kaoset och jag älskar glädjen. Jag älskar allt som är vi eftersom det just är VI som skapar det!
"Små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer" som Mollan alltid sa och det stämmer, mer än jag någonsin kunde tro då jag satt där med en nyfödd, nöjd RQ i famnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar