Shannara går på djupet

Nu har jag suttit och läst en hel massa om detta med julstress, traditioner och oenigheter kring julens vara eller kanske inte vara? Plöjt en massa trådar på fl om ovänskap och bråk runt julen mellan par, speciellt då par med barn, och läst några artiklar tidigare.

För när man plötsligt har barn så blir allt mycket svårare, det ska man inte sticka under stol med. Man märker hur stor skillnad det är mellan sina och partnerns traditioner och upplevelser och ibland drar man åt helt olika håll. Då blir det lätt så fel, det blir bråk och elakheter som egentligen inte betyder så mycket som det låter.

Ska inte ljuga för er, det händer här med. Jag vill fira jul på mitt sätt och Pappa2 skulle helst slippa allt (lärde jag mej på julaftonskvällen).

Jag vill softa runt och bara vara, vad gör det om man blir lite sen? Har mitt eget lilla sätt att förbereda barnen, säger till dem hur lång tid det är tills vi ska åka eller tills något ska göras. Detta är för att markera att deras aktivitet snart kommer att avbrytas, för att de ska förbereda sej mentalt på att något nytt snart ska hända. Då blir det så mycket enklare, många barn tycker att en lek eller aktivitet är svår att avbryta för tvärt.

Dock fick jag under julen erfara att detta stressade Pappa2 enormt mycket, jag var verkligen inte medveten om det och det var absolut inte min mening, men det är inte alltid så lätt att jobba som ett team då man är van att klara det mesta på egen hand. Jag kör liksom på i mitt vanliga tempo, kör mitt eget race och har lite svårt att förklara mina handlingar, då är det inte lätt för en annan människa att komma in och försöka hänga med. Jag är medveten om det och jag försöker ändra på mej, men jag finner inte alltid orden till att förklara varför jag gör som jag gör, ibland finns inte ens tiden att hinna förklara. Ibland vore det kanske bra att i lugn ton fråga "Varför?" när jag gör något som anses inkonsekvent (jag har förmodligen mina skäl och kanske är jag helt ute i det blå och cyklar ibland).

När man blir stressad i kroppen och känner sej obekväm så blir man gapig och arg. I alla fall blir vi det i den här familjen och jag tror inte det finns många undantag.

Tack och lov tillhör jag en skara människor som inte är lättstressade, men däremot så är jag lättsårad. Jag blir så ledsen när elakheterna kommer och jag blir så ledsen och ARG när jag inte får en syl i vädret att förklara mej. Ännu mer ARG, ledsen och frustrerad blir jag över anklagelser om hur jag ALLTID är, även om jag vet att det inte är sant. Egentligen borde jag inte bry mej, egentligen borde jag inte ta åt mej, men det gör ont! Och när det gör ont, vill man medvetet eller omedvetet skada tillbaka.

I mitt fall är det nog omedvetet för jag förstår inte att mina försök till att förklara eller försvara mej då jag får skäll kan anses som att det är jag som är elak eller gåpåig eller skäller.

Jag vet att jag gärna försvarar mina barn, de gånger jag anser att de har rätt. Jag vet också att man inte ska tillrättavisa den andra vuxna inför barnen enligt många, men jag tycker faktiskt ibland inte att det gör något om barnen vet att de har någon på sin sida i vissa lägen (speciellt då de egentligen inte gör fel).

Alla människor är olika, ingen är stöpt i samma form, men när man får barn så måste man lära sej att prata med varandra. Kommunikation är A och O, dock inte i skarpt läge så att säga. Jag vet ju det, men ändå försöker jag "försvara" mina handlingar och ord trots att jag inte tycker att de är fel.

Om vi hade suttit en varm sommardag i augusti och diskuterat hur vi båda känner inför julen, hur vi vill fira och så vidare så hade det varit enklare att lägga upp en "plan" som passar alla. Då hade jag vetat att inte Pappa2 älskar julen så som jag, kanske hade jag även fått veta varför om jag frågat då. Då hade han vetat att jag älskar julen och att jag anser att det är den mysigaste tiden på året för barnen. Han hade vetat att jag gillar att softa runt och är antistressjulig, han hade vetat att jag tycker att man SKA anstränga sej och i alla fall låtsas vara glad för barnens skull.

För i mina ögon så har varje människa ett ansvar att göra varje dag speciell för sina barn, men jag vet att det inte alltid är möjligt. En dag om året anser jag dock att alla ska vara lugna, att man ska bita sej i tungan när man tappar huvudet och se glad ut, låta glad och slappna av. Om man bara försöker leva i nuet och glömma allt som varit så mår man genast bättre.

Det som varit kan inte skada mer, det som kommer vet vi inte om, det är bara i nuet vi kan leva och då menar jag LEVA på riktigt, inte bara andas och röra på oss i meningslöshetens stora hål.