Jag överlevde ju faktiskt

I'm alive! Överlevde turen till köpcentret i stora staden med alla sex ungarna, hade till och med alla barn med hem.

Prick två klev vi ut till bilen, ute var det underbart fint, men kallt så in i h-vete.

Sen skulle vi in i bilen också. Det var lättare sagt än gjort. Det är INTE bra att ha motorvärmaren i och kupévärmaren igång i flera dagar då det snöar utan att använda bilen. Det blir så svårt att ta sej in då.

Efter lite kraftansträngning lyckades Mamman öppna en dörr och Dödskallen fick klättra in i bilen och sparka upp en dörr inifrån (hysch, säg inte det till någon).

När vi väl satt i bilen och rullade iväg kunde vi njuta av den underbara soldränkta vinterdagen samtidigt som alla glatt sjöng med i musiken som spelades.

Färden flöt på perfekt och trafikljusen var naturligtvis gröna, som de ju alltid är när Mamman framför ett fordon (det är faktiskt sant).

Väl framme så tittade jag mej omkring, bilkön ringlade sej både in och ut från den stora parkeringen och solen glänste fint i typ en miljon biltak. Jag undrade återigen vad jag gett mej in på. Tog en chansning och körde så närma den entrén jag ville stå vid jag kunde och vips så backade en bil ut framför mej och lämnade en STOR parkeringsficka. Strax efter åkte bilen bredvid så min Syster1 och Minibatman också kunde parkera.

Vi började shoppingturen med att gå igenom precis HELA köpcentret bort till MAX för att äta. Hela vägen dit var varenda matställe fullproppat med folk och jag undrade åter i mitt stilla sinne vad sjutton jag gett mej i kast med. Men, hör och häpna, Mammans tur höll i sej och på MAX fanns det plats vid största bordet så att vi alla kunde sitta tillsammans.

Turen höll fortsatt i sej och jag hittade den sista julklappen utan krusiduller, dessutom fanns den bara kvar i ETT exemplar, barnen gick snällt och efter halva vägen tillbaka inne på köpcentret så stannade vi och tog tuggummikulor ur en jättestor tuggummiautomat (med mutor kommer man långt).

När vi så skulle in i den sista butiken för att köpa hem storpack av en massa bra saker som ris, blöjor och välling så upptäckte jag att Maxis "Minihus" för en gångs skull var öppet och dessutom tomt så där hivade jag in tre pojkar.

Handlade på en timme och hann till och med slänga några ord med världens bästaste kompis och hennes karl som vi träffade på därinne. När jag stod vid självscanningskassan och skulle betala kom det en gubbe (nåja, kille då) och hans kvinnliga sällskap och trängde sej före med sina varor. Min tur höll i sej och han åkte på avstämning. Jag tackade honom så hjärtligt för att han trängde sej i kön, tillbaka fick jag en lagom sur och förvånad min.

När vi väl hämtat killarna, varit på de obligatoriska toabesöken och kom ut så upptäckte vi att hela stället faktiskt glittrande ganska fint i mörkret.

Shoppingturens enda problem var att vi fick kundvagnen som gud glömde. Jag kommer hata den i hela mitt liv!

Under färden hem kom Godingen på att han var hungrig, akut, panikhungrig. Skriket steg till en nivå som absolut inte är bra för Mammans stresshormoner och jag slängde mej in på en busshållsplats, tackade Mollan i mina tankar för megamelongenen som tillåter mej att slänga fram bröstet till lillen då han fortfarande sitter kvar i babyskyddet och tankade den lilla magen lite.

Sen kom Dödskallen på att man kunde göra konst med kameran. Så medan vi hade allsång och körde hem så blev det lite roliga fotografier tagna.

När vi så landade här hemma var klockan prick sju och ute föll glitter från himlen och samlades som damm på vägarna och parkeringen.

Allt som allt så har shoppingdagen varit underbar, ungarna har varit perfekta och jag har njutit av att se alla stressa runt som galningar och vetat att jag är klar med allt, jag behöver inte stressa =). Barnvagnar, gråtande ungar, stressade mammor och pappor, tanter och gubbar, piercade ungdomar, sura tanter med rollatorer och en trevlig farbror i rullstol överallt och det bekom mej inte alls.