Så var det dags igen för det årliga spektaklet. Varje gång likadant. Mamman springer sej svettig och stressar rumpan av sej för att få rätt på alla tomteluvor, stryka stjärngossesärken och se till att glitter och andra attiraljer sitter på rätt ställe.Har ni kissat, har ni klätt er, var är lillebror och varför har inte lillan tomteluvan på sej? Sen ska man se till att barnen håller sej där de ska med en bebis som är blytung på armen.
Men i år så sket jag i att stryka, jag slängde glittret åt skogen och fixade fram tomtekläder och pepparkakskläder istället.
Så där stod jag i kyrkan med en blytung bebis (vissa saker förändras inte) på armen, stjärngossen stod, i ostruken särk, med ryggen mot publiken halva tiden och höll ögonkontakt med Mamman när han sjöng, min pepparkaksgubbe och min lånepepparkaksgubbe var som fyraåringar är och stod således och visade upp sina fina magar periodvis, lillan, ja hon var bara nöjd.
Och vet ni vad?
Jag var inte stressad, barnen stod kvar på sina platser, de skrattade och var glada. Jag var i och för sej svett under luvan ändå, men man kan ju inte få allt.
Vi kom till och med i så bra tid så att jag hann fotografera solens nedgång över sjön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar