När Mamman inte räcker till

Det gäller att inte vara stressad i kroppen då de Shannarianska avkommorna ska hämtas hem. De tre yngsta har en viss förmåga att aldrig vilja komma in och visst är det skönt att de hellre njuter av den friska luften (som idag varit alldeles för kall och blåsig för Mammans smak) än att "häcka" framför tv:n? ;)

Tillslut var de i alla fall tvungna att göra Mamman sällskap in eftersom Tonåringen skickade ett sms till Mamman med en mycket lättolkat betydelse: "Maaaaaaaaaaaaaaat" löd det kort och koncist.

Mamman satte fyr under grytorna och slängde ihop lite pasta med frikadeller i tomatsås. Mamman skulle dock nog ha valt att göra en annan sås, ungarna älskade frikadellerna, men var mer skeptiska till såsen.

Det är inte ofta Mamman blir stressad oavsett situation, men nu ikväll blev hon det. Mest för att hon känner sej så hjälplös när det kör ihop sej och inte för att det var bråttom med något eller för att det var fullt krig i sovrummet för de sakerna klarar hon av att reda ut.

Mamman tycker inte alls det känns bra när hon inte hinner vara en närvarande och stödjande förälder i alla situationer. I vanlig ordning så är det de stora barnen som blir lidande när läggningen av de små fallerar, i dag på grund av att Lillen sovit middag på "dagis" (vilket inte kan hjälpas, håller man på att somna vid matbordet måste man få sova en stund).

När Lillen krånglade drog det ut på läggningen av Snufflan, vilket i sin tur ledde till att Bröderna Bus inte fick kvällsmat i tid och hann bli övertrötta innan Mamman lyckades "brotta" dem i säng närmare klockan nio. Vid den tidpunkten knatade fortfarande Lillen runt i lägenheten pigg som en lärka. (När klockan slog tio så sov han i alla fall äntligen!)

Just ikväll behövde Mamman dessutom förhöra Tonåringen inför hennes SO-prov imorgon (Mamman kommer drömma mardrömmar om ministrar, partiledare och ord såsom remiss, plenisal och betänkande) och det går lite smidigare om de små sover. Tonåringen är fruktansvärt duktig på att studera själv och på att hitta den informationen hon behöver, men ibland kan det ändå vara skönt att få hjälp av sin mamma.

Det finns människor som resonerar som så att "Jag fick klara mej själv och se hur bra det har gått för mej. Mina barn ska minsann få lära sej att kämpa/klara av saker själv!" och Mamman kan hålla med om att barn behöver lära sej saker själv och de behöver begå sina egna misstag för att utvecklas, men inte i alla lägen!

Mamman vill dela med sej av sin kunskap till sina barn så att de har en större möjlighet att lära sej mer än vad Mamman någonsin kommer kunna göra, Mamman vill hjälpa dem att nå sina mål och kanske längre än så. Mamman vill att hennes barn ska inse att "Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid!"

Kanske är det så att Mamman måste lära sej att inse sina begränsningar? Världen lär nog inte försvinna under barnens fötter för att hon inte kan finnas där till hundra procent för dem en enda kväll i veckan?

Mamman vet ju att det är så, men ändå gnager samvetet i bakhuvudet. När Tonåringen för en gångs skull ber om hjälp så kan hon inte få den (eller ja, Mamman hann med en timmes förhör tillslut i alla fall)...