Ensam är stark???

Mamman hann knappt vara vaken en timme denna vackra höstdag innan hon förvandlades till en robot som agerar i ultrarapid. Huvudvärken slog till med full kraft, en värk som verkade komma utifrån axeln och kräla sej upp över vänstra sidan av huvudet, ner över tinningen, pannan, ögat för att sluta i näsan. Mammans rörelser blev långsamma, försiktiga och ryckiga. Trots värkmedicin så var det med stor möda som Mamman lyckades få på småbarnen kläder, tvätta och sen sitta som en zoombie på en bänk i9 solen och titta på barnen som luktade på blommor och lekte med ett par plankor i över en timme...





Älskade Snufflan var arg för att hon inte fick gå till skolan och det är inte lätt att förklara för en arg fyraåring att hon inte får gå dit på torsdagar och fredagar längre eftersom Mamman är föräldraledig de dagarna (föräldraledig är ett idiotiskt namn, det borde heta föräldraarbetande för det är banne mej mer jobb att vara hemma med barn än att vara på jobbet).

Vid lunch slängde Mamman igång ett par stekar på spisen och samtidigt passade hon på att koka köttfärssås till ett helt kompani (bra om det räcker imorgon när ungarna och extrabarn kommer hem efter skolan).

Bröderna Bus kom hem från skolan och alla fyra trollungar utfodrades innan Mamman satte igång med disken, tog sej ytterligare en värktablett och sedan skickade in alla ungar i sitt rum för att börja storstäda hyllorna (ett arbete stående var ungefär vad Mamman orkade hjälpa dem med idag, hoppas hon är bättre imorgon eftersom dammelefanterna tagit över hela utrymmet som finns mellan lådorna under barnens sängar).

Under städningen av en låda, i hyllan, som aldrig används hittade Mamman Snottis DS som varit borta i flera månader (en gåta hur det och en massa annat smått hamnat i en låda avsedd för småböcker, någon har varit här och fuskstädat...) och då hon ropade på sonen och överräckte det till honom började han gråta av lycka. Mamman fick snällt be om ursäkt för att hon anklagat honom för att ha slarvat bort det ute.

Alldeles för sent kom ungarna i säng ikväll och Stora Brorsan har följt Mamman hack i häl och medvetet irriterat henne bara för att, som han själv uttryckte det: "Syrran inte är hemma så jag kan störa henne!" Tonåringen är nämligen kvar i Lilla Staden eftersom ytterligare ett möte om innebandylaget hon är med och startar upp har gått av stapeln och sen tog hon sej inte hem då Mamman sitter utan bil (det är ingen därute som råkar vara miljonär va? ;) ). Som tur är lät hennes kompis föräldrar henne sova kvar där inatt, något Mamman egentligen inte gillar, men det får gå eftersom de har sovmorgon i morgon (och för att det inte finns någon annan möjlighet).

Efter mötet ringde dottern glatt och berättade att de fått två träningstider i veckan, den ena tiden med tränare, och att de lagt träningarna så att hon fortfarande ska kunna ta hand om sina syskon då Mamman jobbar kväll! Underbara unge, älskar dej!

En inte helt kul dag har passerat, Mamman känner sej överhopad av vad som behöver göras här hemma. Det gror igen från alla håll, men idag har Mamman varit slav i tvättstugan och köket.

Huvudvärken vill inte ge med sej, inte heller tröttheten. Mamman kan ju fortfarande inte sova mer än en timme åt gången innan smärtorna i benet väcker henne. Ska det aldrig ta slut?

Mamman tycker inte om att gnälla, men när smärtorna och den förlamande tröttheten slår till med full kraft så orkar hon inte vara en tålmodig och pedagogisk förälder. När Mamman svarar fel eller beter sej annorlunda så smittas detta av på barnen som blir extra besvärliga och triggar igång Mamman än mer. Tillslut var det fullt krig och Mamman höjde rösten onödigt mycket i sin frustration över att barnen inte kunde plocka upp de j***a sakerna som låg på deras golv.


Så nu sitter Mamman här (och tittar på sina sovande små) med sitt dåliga samvete över att ha blivit så arg, så onödigt arg, över en massa skit. Huvudet värker, benet gör ont och högerhanden har till hälften domnat bort, det enda som känns är lite stickande i lillfingern och ringfingern. Konstigt?

Mamman visste att det skulle bli en omställning då sjukskrivningen var över, men hon kunde inte, ens i sin vildaste fantasi, tro att den skulle kännas så svår på mindre än en vecka. Att arbeta några dagar har inte varit några problem, men att helt ha fråntagits möjligheten att kunna vila på dagtid för att fylla ut de sömnlösa nätterna är ett stort problem. Mamman var övertygad om att allt skulle fungera jättebra, börja jobba lite i taget och vara hemma med barnen några dagar.

Att komma ut och jobba har bara varit positivt (tack och lov har jag en underbar kollega som hunnit krypa runt på golvet två gånger redan första veckan för min skull ;) ). Det är jättekul att träffa massa människor igen och många stannar och pratar lite extra, kanske bara nyfikna, men vad gör det? Flera av de som frågat och fått veta att jag fortfarande har ont kan inte förstå hur jag först kan vara sjukskriven 100 % i över nio månader och sen plötsligt vara 100 % frisk... Kanske dumt av Mamman att godta det?

Det är så svårt! Mamman känner sej ju inte sjuk, hon har "bara" ont. Samtidigt påverkar det hela j***a livet och inte minst relationen till barnen när Mamman är trött och grinig och känner att hon inte hinner med vare sej det praktiska som måste göras eller att vara en bra förälder. Vem f-n sa att "Ensam är stark!" ?