Effektiv väckning

Med sömndrucken blick och ludd i skallen inser Mamman att ettåringen står ytterst på kanten i hennes säng och hoppar. I samma ögonblick som Mamman upptäcker det hela flyger han baklänges mot golvet. Mammans försök att fånga barnet leder bara till en fem centimeter lång, blödande reva på ovansidan av barnets ena fot eftersom Mamman ligger totalt låst av en femåring som sover på hennes ben och en treåring som sover på hennes andra arm.

Lillens skrek skar genom tystnade och på två röda satt alla barn rakt upp, klarvakna och Mamman kunde störta till undsättning. En liten bula i bakhuvudet, ett bitmärke i läppen och revan efter Mammans nagel samt tre minuters gråt var skörden av den personliga väckningen. Två minuter senare stod ungen på matbordet!

Modemet står där på skrivbordet och hånler åt Mamman i tystnad medan Mamman har fullt upp med att försöka få sexåringen att inse att man måste gå till skolan.

Eftersom det ibland, i förkylningstider, är en väldig balansgång mellan vad som räknas som tillräckligt frisk och inte så beslutade Mamman idag att barnen är friska. Skulle det visa sej att det hela är en felbedömning så må det vara så.

Sexåringen bestämde sej då sonika för att han inte ville gå till skolan. Sen satte kampen igång...

Samtidigt som klockan både närmade sej och passerade tiden för inringningen på skolan så lirkade Mamman febrilt med jordens mest envisa unge OCH klädde alla de andra barnen ("Mamma, knäpp min jacka.", "MAAAAMMMMMMAAAAA HJÄÄÄÄLP", "Uuuuäää, gama, mat"). Fem minuter före nio stod de tre små färdiga vid dörren och sexåringen låg fortfarande i sin säng och skrek rakt ut som en stönig skitunge (han gör likadant varje kväll och en hemskt massa fula ord har han lärt sej av sin äldre bror och dessa är han snabb med att använda då han inte vill somna, tji får han för Mamman slår dövörat till tills han tröttnat).

Mamman hade fått nog! Mamman skickade ut de små, placerade sexåringens overall, skor, mössa, vantar och väska utanför dörren och bar sonika ut sexåringen och satte honom i trappan, låste dörren och gick ner med Lilleman på armen för att sätta honom i vagnen. Det är inte för inte som man kallar sexårsåldern för "Lilla tonåren" *pust*.

Mamman hann inte gå många meter förrän grabben störtade ut genom dörren, fullt påklädd, med stampade steg och begav sej till skolan (en kvart sen).

När så alla barnen kommit till sina skolor så passade Mamman och snorbubbla Jöns på att leka en stund på gården. Promenaden fick utebli på grund av Mammans ömma rygg idag!



Och eftersom jag nödvändigtvis ville ha bilder med i mitt inlägg så har det snart tagit tre timmar att skriva det... =) Och under hela tiden så har Mamman väntat på att tekniker från bostadsbolaget ska komma hit (han hävdade iofs i telefonen att det är fel på min utrustning, detta trots att jag i min tur förklarade att INGEN utrustning finns kopplad i jacket)