Snart, mycket snart har jag en tonåring i huset på riktigt. Jag fasar faktiskt inte, jag ser fram emot det, jag hoppas att det blir en härlig tid.
Jag läste häromdagen en artikel som bl.a. innehöll en intervju med en psykiatriker som tyckte att barnen inte alltid behöver veta sanningen om sina föräldrar, att man ibland ska ljuga, eller i alla fall försköna sanningen eller försöka byta ämne om barnet frågar om ens egen tonårstid.
Jag lär inte ha några problem med den delen. Det finns inga konstiga foton på mej när jag aspackad kryper runt klädd som en playboykanin eller som lättklädd vampyr som jag behöver bortförklara. Jag kan helt ärligt berätta för mina barn att jag inte smakade alkohol förrän jag börjat gymnasiet.
Det var på första klassfesten i ettan som jag var full för första gången, en klasskompis storebror hade fixat en varsin flaska Diamant (av alla jävla vinsorter) åt oss. Vi badade bastu och jag fick i mej den där flaskan. Jag blev yr, jag rökte, jag ramlade raklång över en hög skor och slog pannan i ytterdörren. Jag mådde INTE illa, jag fick INGA minnesluckor, jag gjorde INGET som jag behövde skämmas för dagen efter.
Det var istället jag som såg till att få ut den dumpade killen, som aspackad satt med ett rakblad inlåst på en toalett, det var jag som släpade in en annan kille och lade honom i framstupa sidoläge då han ankrat, det var jag som plåstrade om killen som slog huvudet i fläkten så han fick ett tjack och blödde, det var jag som tröstade killen som råkade slå sönder spegeln. Det var jag som fick föra vår talan med polisen då de kom efter att objudna gäster rev halva stället utvändigt och grannarna ringde och klagade. (Jag har nog alltid varit mamma (= )
Trots att jag stod där och världen snurrade lite lätt så lyckades jag vara tillräckligt nykter för att berätta för polisen att de var oinbjudna och även anmäla den skadegörelse de ställt till med. Polisen godtog det jag sa och fick bort gänget och vår fest kunde fortsätta.
Jag minns att det var lite trångt om sovplatser på natten. Jag och min pojkvän sov i kompisens föräldrars säng tillsammans med en annan kille. Klassens lilla troll sov i en hög med jackor om jag inte minns fel.
Det var kul, för mej, flera av de andra mindes inget. Min kille vågade inte ens åka hem till sina föräldrar nästa dag utan följde med mej hem efter en tur på stan.
Mina föräldrar har alltid rockat på det planet. De har varit naturliga med oss och vad som än hänt så har de hämtat oss. Så vill jag vara med! Om mina barn ringer borta i från Gällivare så ska de veta att mamma kommer om det är kris. De ska lita på mej, lita på att jag ställer upp även om de gör fel!
Jag hade inte heller sex före min sextonårsdag. Jag var en snäll och uppfostrad tonåring.
Visserligen skrek jag, utan att svära, jag slog i dörrar och jag spelade hög musik, jag klädde mej så som man skulle i långkalsonger och jeansshorts mitt i vintern och jeans som var så trasiga så rumpan ramlade ut på sommaren. En gång tog min killes morsa och lagade alla hål i mina älsklingsjeans då jag sov där. Gissa hur snopen jag var på morgonen då jag vaknade?
Det är så skönt att veta att jag inte behöver ljuga, jag behöver inte låtsas för att lära mina ungar rätt och fel.
Jag har ALDRIG snattat och jag har hållit mej i skinnet. ;)
torsdag 11 mars 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar