Igår ställdes klockan om, de små barnen lade sej således redan klockan sju. Vad händer tror ni? Jooo, vi försov oss imorse. Ingen vaknade förrän klockan närmade sej ÅTTA!
Mamman fatta ingenting.
Mutationerna fungerade i vanlig ordning utmärkt bra och Mamman hann både torka mjölk, tandkräm och gröt från golvet innan hon lämnade köket. Och fråga inte vad tandkrämen gjorde där, men bara så ni vet, små pojkar tycker inte om rostat bröd med tandkräm på!
Mamman har en enormt stönig, ursäkta viljestark, tvååring i huset. Hur hanterar man skrik, gap, KAN SJÄLV? Enkelt, ungen får gå med olika strumpor på och tröjan bak- och fram, vad gör det egentligen?
Mamman har intagit en något laid back attityd till sådana värdsliga saker. Visst vill man att ungarna ska se prydliga ut, visst undrar man ibland om inte andra ska prata bakom ryggen och tro att man är slarvig. Men vet ni vad, tänk inte så! Tänk såhär...
Ungen har en stark vilja, hon kommer klara sej bra i livet. Ungen får prova att göra själv, när de andra står där och bråkar med fyra-, fem-, sexåringar på morgonen då kan mina klä sej själv OCH gör det eftersom de har fått lära sej från början i sin takt.
Handen på hjärtat nu. Hur många av er med eller utan barn runt om i Sverige bryr sej egentligen om ifall en unge kommer med rufsigt hår och skorna på fel fot i affären om ungen är glad? Tänkte väl det, inte många alls...
Så alla Mammor och Pappor runt om i Sverige, chilla lite, stressa ner, ta det lugnt och låt saker ta tid när barnen är små, ni har igen det hundrafalt senare i livet!
Ett tips, när ni har en tid att passa se då till att börja fixa en halvtimme innan det är dags att gå och säg till barnet en kvart innan den halvtimmen att snart ska vi göra det här, så att de får en chans att avsluta, att göra klart det som de gör. Det är så viktigt för barnen att få känna att de också blir klara annars kommer stressen som ett brev på posten till dem i tidig ålder och det vill ju ingen av oss, eller hur?
Sist, men inte minst måste jag få tillägga...
Jag VET att en del barn är så obegripligt tjurskalliga i en viss ålder så det hjälper inte alls att invänta, förbereda eller hjälpa. Då får man istället köra slalom och välja sina fajter väl. Tänka efter VARJE gång en konflikt dyker upp: "Orkar jag ta den här fajten nu? Är det viktigt för mej att få MIN vilja igenom just nu? Vad är bra för barnet? Varför måste mitt sätt vara rätt?". Hänger ni med? Om man har en princip som känns viktig så får man inte lov att backa, då får man löpa linan ut och inte ändra sej.
Fast man får ju ändra sej också, ibland. Det beror lite på vad det gäller.
Om jag har sagt att snutten ska stanna i bilen och min tvååring blir skriklessen så kan jag faktiskt säga till henne att jag inte förstod att det var så viktigt för henne att ha snutten med och låta henne ta med den i alla fall, men tillägga att om hon tappar den i affären så finns den inte mer. Barn förstår så mycket mer än man tror!
Nu ska jag avsluta mitt inlägg som hamna på helt fel spår som vanligt. Kanske skulle ta och bli hobbypsykolog?
1 kommentar:
Så bra skrivet så är det ju. Detta skulle gubben min behöva läsa.
Skicka en kommentar