onsdag 15 juni 2011

Dagboken från intensiven

Igår fick jag dagboken och två foton från tiden, i januari, då jag låg på intensiven på posten. Idag har jag passat på att, i lugn och ro, läsa igenom sidorna i boken och tittat på korten.

Det känns lite konstigt att läsa om vad som hände och hur jag "mådde" under tiden jag låg nedsövd samt att se bilderna på mej själv kopplad till en massa maskiner och med en tub i halsen. Det känns som en konstigt avlägsen dröm, som om det har hänt någon annan och inte mej.

Numera är jag ju mitt gamla vanliga jag igen, om man bortser från ärren, att jag läcker lymfvätska ur ett litet hål på benet fortfarande och inte kan ta mej ner på golvet ännu.

Men visst har det präglat mitt, barnens och mina närmastes liv.

Det fick jag erfara igår då jag låg och sov (helt utslagen och förmodligen med en förkylning på gång) när de två stora barnen kom hem strax efter tre. Tonåringen kom genast fram till mej och frågade hur jag mår och fortsatte med att fråga "Det är väl inte benet igen? Mamma, du är väl inte sjuk?" med en gnutta ängslan som nyans på rösten.

Jag vill inte att barnen ska behöva bli orolig så fort jag känner mej trött och sliten, jag vill inte att barnen ska behöva bära på den bördan, jag vill inte att de ska behöva känna rädsla. Men det är väl en del av livet, liksom mycket annat som man inte vill?

2 kommentarer:

♥TrollMorsan♥Mamma till 8 Troll♥ sa...

Krya på dig och hoppas att du blir helt bra!
Ibland innehåller ju livet oro och ängslan, tror inte man kommer ifrån det varken som barn eller vuxen :( Sådant livet är.

Kram på dig!

BP sa...

Att du är såpass återställd efter det du har varit med om är helt fantastiskt tycker jag!!! Å ursäkta - varför skulle du vilja ta dig ner på golvet frivilligt;-)
Barnen har ju varit med om upplevelsen och det har dom gjort "gott". Missförstår mig inte, men jag tror att sådana händelser stärker ett barn, speciellt de äldre som kanske förstår på riktigt.
Dessutom har du ju faktiskt genom sjukdomen äntligen fått den relation/hjälp av dina föräldrar/pappor med mera som du borde ha fått långt innan.
Kan man säga: inget ont som inte för nå't gott med sig - nja, det är nog en överdrigt, men ändå...