Veckans visdomsord

Nu ska jag berätta en sak för er. Något som alla vuxna utan barn aldrig reflekterat över, något som föräldrar i väntans tider eller nyblivna föräldrar absolut tror är en omöjlighet, MEN som alla vi med barn som hunnit bli ett par år vet allt för väl...

Man blir ALDRIG så arg på någon eller något som man blir på sina barn! En ilska som man tror är omöjlig, en känsla som man är övertygad om att man aldrig kan känna mot sitt eget barn. Likväl är det sant!

För bara ett par dagar sedan så blev jag sådär obeskrivligt arg på min elvaåring då han misskötte sej i skolan så till den milda grad så att han helt enkelt blev hemskickad.

Han möttes i dörren av en mamma med ögonen svarta av ilska och med en dov morrande röst som förklarade att följden av hans handlande blev totalt medieförbud under en hel vecka. Han försökte protestera, men Mamman avbröt varje snäsigt försök med ett morrande "VAR TYST!".

Under kvällen då vi båda lugnat ner oss så pratade vi igenom allt och gjorde upp en gemensam plan för hur resten av terminen ska se ut. Vi kom även överens om att om han skötte sej så skulle han få använda datorn efter att han städat sitt rum på fredag.

Vad man ALLTID måste komma ihåg är att förklara för barnet att man älskar barnet, men inte accepterar barnets beteende. Barn förstår inte att det är två vitt skilda saker per automatik. Dessutom måste man kunna be om ursäkt och sänka en straff om man i ilskan tagit till för hårda följder för barnets handlande.

Man ska vara konsekvent som förälder och stå för vad man säger, men barn är också människor och man kan säga "Du, morsan tog i lite mycket förut eftersom jag var så fruktansvärt arg över ditt beteende. Jag menade inte att du ska vara utan tv tills du fyller arton utan vi nöjer oss med den här veckan." utan att det sänker ens egen auktoritet.

En annan sak som man ska komma ihåg då barnet skriker att "Du är elakast i hela världen. Jag hatar dej! Alla andra får göra si och så..." är att förklara för barnet, då alla lugnat ner sej, att anledningen till att man har regler, åtgärder och att barnen inte får göra som de vill är för att man älskar dem och vill rusta dem för framtiden så att de ska klara sej bra i livet. För det är ju så det är!

Sen måste man absolut släppa på reglerna ibland, relaxa och tillåta vissa saker. Det gäller att välja sina strider väl för man kan inte bråka om allt. Man kan inte bestämma upp över tänderna över barnens liv för då kommer de att revoltera och i värsta fall hamna helt galet senare i livet.

Att vara förälder är att balansera på en smal tråd (med galenskapen på ena sidan och diktaturen på den andra ;) ) hela tiden.