söndag 27 juni 2010

I livets begynnelse

Tidigare ikväll, då Mamman stod på alla fyra i sängen (och inga sådana tankar nu tack!) med ett litet barn som bet på mina fötter och försökte DAMMSUGA bort ett ton grus, så kom hon att tänka på hur mycket livet förändras efter man fått barn.

Innan Mamman blev en mamma så hade hon ett tomrum inom sej, fast det visste hon såklart inte för än efter hon fått barn. Hon visste inte heller hur sant ordspråket "Den dagen man beslutar att skaffa barn är samma dag som man bestämmer sej för att bära sitt hjärta på utsidan av kroppen för resten av sitt liv." var. Hon visste inte hur sårbar man blir, även om hon visste att man blir mer sårbar... Men nu vet hon, nu är tomrummet fyllt och hjärtat sitter utanpå kroppen, blottat och sårbart.

Inte visste Mamman att man skulle behöva dammsuga sängen varje vecka, inte visste hon att man kunde behöva amma på alla fyra, vagga vagnar med fötterna, byta blöja på de mest underliga ställen, vara expert på förhandlingsteknik och dinosaurier.

Men nu vet Mamman hur man underhåller en tvååring med en nyckelknippa i en timme, hon vet att det är smidigare att duka åt osynliga Oliver än att låta bli. Hon pillar upp legobitar ur varje vinkel och vrå istället för att dammsuga upp dem, hon har överlevt på fyra timmars sömn per natt (i genomsnitt) i tretton år och anser att hon fått sovmorgon om hon får sova till sju.

Mamman vet att det bara är ännu en så kallad FAS som treåringen går igenom då hon dagligen kallas bajskorv och Mamman har slutat att använda uttrycket "Vad var det jag sa".

Utöver detta har Mamman upplevt de mest motstridiga känslor man kan ha.

För hur kan man vara så ARG på sitt lilla barn så att man har lust att skrika och slänga ungen i väggen samtidigt som man vill krama bort allt det arga och dumma som skapat situationen. Hur kan man älska någon så mycket?

Vad gjorde egentligen Mamman med sitt liv innan barnen kom? Det känns som om livet började för 13 år sedan!

3 kommentarer:

Pillargontanten sa...

Du, så vackert skrivet!
Precis så är det!

KaosJenny sa...

Tjusig beskrivning... Jag brukar säga att man tror att man är en alltigenom god människa och sen skaffar man barn ;-) och lär sig helt obeskrivligt mycket mer om sig själv... Tacksamhet, ödmjukhet inför livet. Kram på dej

BP sa...

Se min kommentar till föregående inlägg.

PS. Har ju sagt många gånger att jag inte förstår hur du orkar, men din kärlek till ungarna är så otroligt stor att du kan försatta berg. Du är en toppen tjej:-)))