Livspussel

Hur ska man få ihop livspusslet? En stor fråga, en viktig fråga. Denna veckans bloggtema på bloggvärldsbloggen handlar just om detta livspussel.

Men går det egentligen att få livspusslet att gå ihop? Är det meningen att det ska gå ihop? Om man lyckas med att alltid få allt att fungera perfekt vad har man då sen att sträva efter? Vi behöver mål här i livet för att utvecklas och må bra, även om målet så bara är att få middagen på bordet i tid eller ungarna i säng före åtta.

Hur fick man vardagen att fungera förr? Då hade man oftast fler barn än vi har i dagens Sverige (även om jag tillhör en minoritet som föder upp en hel liten barnaskara på sex), det fanns inte samma läkarvård och det hände att man förlorade mer än ett barn i olika sjukdomar. Därutöver var den fysiska arbetsbelastningen högre än idag då vi istället har en större psykisk arbetsbelastning.

Är det inte så att denna nya tiden helt enkelt medfört att vi får det allt svårare att få våra liv att gå ihop OCH att må bra? Alla dessa nya krav som uppstått om ”ensamtid” för att må bra och hur viktigt det är att få vara sej själv för ett tag för att vara en bra förälder eller medmänniska, kraven om att man ska vara jämställda och dela lika på föräldraledigheten, krav på att ha allt som alla andra har, krav som i smyg säger att du inte är lika mycket värd som alla andra om du inte presterar på topp, alla krav som ställs av omgivningen.

Samtidigt så har en skara av våra medmänniskor blivit kritiska lögnare i mångt och mycket. Speciellt den kvinnliga delen av befolkningen påpekar gärna alla fel och brister som finns hos andra samtidigt som de rosar sitt eget liv (vilket oftast visar sej, om man skrapar på ytan, vara lika rörigt och problematiskt som vilken annan människas liv som helst).

Jag tror att en av de stora nycklarna i gåtan för att få ett så kallat livspussel att fungera är en ”tankefil”. Det kan vara en liten nagelfil eller en stor rasp. Man får helt enkelt lov att välja vilka bitar som man anser ska vara mer perfekta och i vilka bitar det inte gör något om det gapar ett och annat tomt hål. Ibland får man även finna sej i att en bit som man inte alls tänkt sej ska finnas med plötsligt finns med i leken.

Och om man sen tar för vana att alltid se det positiva i alla situationer och inte bara nya svårigheter i var lösning samt att ALLTID göra det som tar mindre än en minut att göra på en gång så har man enkelt vunnit en hel del mark innan pusslandet ens sätter igång.

Mitt eget, praktiska, pusslande i vardagen löser sej till stor del själv då mina barn alltid fått lära sej att ta hand om sina egna saker, att hjälpas åt och att vänta på sin tur. Sen är en stor väggalmanacka och en whiteboard två underbara, men ack så underskattade hjälpmedel. ”Egentid” begåvas jag med varje kväll (nästan) då alla barn lagt sej så inte ens den delen råder det brist på.

Vad gör det egentligen om golvet är lite grusigt, tvättkorgen full och disken odiskad när man sätter sej ner på kvällen? Vad gör det om barnen får en morot eller en macka före maten någon gång? Går världen under om man inte får ett perfekt avslut varje dag? Gör det något om man inte känner att pusslet är lagt på ett, för omvärldens kritiska ögon, perfekt sätt?

”Se en möjlighet i varje svårighet, istället för en svårighet i varje möjlighet”