Gång på gång har Mamman vaknat, kallsvettig och med tårar på kinderna, intrasslad i sängkläderna. Mardrömmar om vad som hände för några månader sen, Mamman återvände för en stund till morfindimma, smärtor, hallucinationer och vad som kunde ha hänt.
Mamman kunde inte ens i sin vildaste fantasi tro att detta skulle plåga henne så lång tid efteråt. Varför blir det såhär? Vad håller hjärnan på med? Lever sitt eget liv... =(
Eftersom Mamman ändå inte kunde sova klev hon upp samtidigt som det grådisiga gryningsljuset började ta plats på himlen. Hon fixade med tvätten, bytte sängkläder, bäddade, förberedde barnens kläder, väskor och frukosten.
Redan strax efter sex smög Mamman ner med den första tvätten till tvättstugan. I den nedersta trappan hoppade plötsligt någonting förbi henne i mörkret, nuddade ansiktet och Mamman höll på att ramla den sista biten ner.
När det väl var dags att gå (barnen har skött sej exemplariskt hela morgonen) hade Mamman både diskat, bäddat, tvättat all tvätt och dammsugit upp sanden i hallen!
När ungarna kommit på plats så passade Mamman på att ta en uppfriskande promenad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar