Hoppatjinien vs Shannarienska Republiken

Mina ungar har tillsammans skapat ett alldeles eget land, Hoppatjinien, där de alla har olika viktiga ämbeten, kung och så vidare. De har skrivit ett häfte (på datorn, snyggt och prydligt) med lagar och förordningar, landet har fått en egen flagga och Mamman har utsetts till landets städerska!!! Hmm...

Ibland funderar Mamman på när hon gick från att vara mamma till att bli en serviceinrättning? En person som lätt kopplar på autopiloten och som en maskin plöjer fram genom tvätt, disk och leksaker. Förhör läxor, vispar välling, matar katten och sköter all logistik på hemmaplan.

Ikväll har varit en alldeles ovanlig tisdagskväll. Mamman lyckades med lite möda släpa in de två minsta, leta reda på dem under all sommarsmuts, stoppa ner dem i nattkläder och fixa vällingen. Allt gick per automatik. Mamman kom på sej själv, vad sysslade hon med. Tankarna snurrar och minnet gås igenom, dagarna planeras. Mamman är på en helt annan plats när hon egentligen borde vara här och nu. När hon borde lyssna, prata och le mot barnen på riktigt. Mamman kom på sej själv med att svara mmm på alldeles för många frågor och bestämde sej för att det får vara nog med det. Det får vara nog med stress för att få vardagen att gå ihop!

Det räcker med att tonåringen numera borde gå under namnet Negativ. Vad Mamman än gör, hur hon än vrider sej, vad dottern än får så vill hon ha mer, hon är sällan nöjd. Det är enormt energikrävande och orättvist att ett barn ska få både mer tid och saker än vad de andra fem får ihop. Nu ska här återinföras nya regler (i Shannarienska republiken), det är faktiskt inte alls fel att få jobba lite för sin lön och är man fjorton så borde man kunde hjälpa till med både diskning och dammsugning (minst). Man borde definitivt kunna ta ansvar för sitt eget rum annars borde man inte ha något.

En kär vän till Mamman sa tidigare idag:
"Så synd att hon är anti allt. Jag menar, hon är ändå uppväxt med en mor som lever efter -Inget är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid."

Mamman undrar också hur det har gått till, vad har hon gjort för fel? Sen kommer hon snabbt på att ungen är tonåring och alla tonåringar har det mer eller mindre svårt med sin identitet och sina hormoner under ett par år...

Mamman har sagt STOPP, nu räcker det. Satt ner foten. Här måste bli ändring. Vi måste bli ett team igen och Mamman måste tillbaka till att leva i nuet, till att ta vara på varje viktig sekund ihop med sina älskade barn, alla sex! (Tur att sommarlovet närmar sej, nedräkningen har startat!)