Förhör, Förband, Förtvivlat

När jag gick och la mej inatt så hade jag inte räknat med att Snufflan skulle stå och peta mej på axeln och Lillen stå i sin säng och upprepande ropa "Mamma, mamma, mamma, mamma" klockan sex på morgonen. Jag hade snarare räknat med att gå upp i lugn och ro klockan sju för att kunna njuta av tystnaden medan jag duschade, åt frukost och klädde mej innan barnen klev upp.

Tack och lov så somnade Lillan om i soffan och Lillen med sin kind mot min och sina små fingrar runt min pekfinger. Tyvärr så hade uppenbarligen min mobil beslutat sej för att inte fungera denna morgon (jag är säker på att jag ställde den), kanske dags att införskaffa en nyare variant?

Som i en gemensam rörelse klev fem barn upp samtidigt, jag tittade på klockan och upptäckte till min stora fasa att den precis passerat åtta.

Snabbt som ögat skakade jag välling, smörade smörgåsar, tog mej in i duschen, fick på mej kläder och lyckades peta i mej ett par ostmackor. En timme senare satt jag i bilen på väg till mötet (halvvägs till Stora staden) med tjejen från försäkringskassan.

Ett möte där hela mitt liv vändes in och ut känns det som. För inte tror man att det ska spela någon roll vad man har för fritidsintressen, om man har husdjur, vad man jobbade med för mer än tio år sen och huruvida man röker eller hur mycket alkohol man konsumerar om man blir sjukskriven eller inte i min situation.

Att det frågas om min psykiska status, mina fysiska hinder, hjälpmedel, mediciner och min sociala status är lättare att förstå.

Jag svarade snällt på alla frågar, jag har ju ingen anledning att på något sätt försöka försköna sanningen, jag vill inget hellre än att komma igång på riktigt igen!

I bilen på väg hem så funderade jag över alla frågor och kom fram till att:

• visst kanske de behöver veta vilka fritidsintressen man har och i vilken grad man utövar dem just nu, jag menar om någon spelar fotboll och är sjukskriven så kan han förmodligen även jobba? (Däremot så är det bra att röra sej och kanske lite korpfotboll bara är bra både för det sociala och för tillfrisknandet?) Själv håller jag mej till datorn och skogspromenader!
  
• om man har en stor hund eller häst som ska rastas eller tränas och man klarar det så kan man förmodligen jobba till en viss grad. (Har man en snäll hund eller en lugn häst att umgås med så har man även sett att det kan påskynda tillfrisknandet och läkande så då kan det väl inte anses fel?) Själv har jag en liten katt som inte ens är min utan dotterns.
  
• man kanske tittar på arbetshistoriken för att se om en person är arbetsskygg eller inte? Jag har skaffat sex ungar och jobbat sen första sommaren jag fick ta feriejobb, arbetsskygg är det sista jag kan kallas! ;)
  
• rökning i viss grad kan fördröja läkandeprocessen av sår, likaså alkohol. Dessutom kanske vissa dricker mer om de är deprimerade? Sex ungar säger sitt, man röker inte och man dricker inte när man är gravid och ammar, vilket har varit min status under en ganska lång tid! ;)
  

Det känns ändå som om man ibland kanske måste försöka lita lite mer på folk, i synnerhet som personen i fråga sitter i sjukskrivningsfällan för första gången i sitt liv (jag har inte varit sjuk längre än en vecka i hela mitt liv)? Men de som jobbar på FK gör bara sitt jobb och det klandrar jag ingen för.

Väl hemma tog jag en promenad ner till vårdcentralen och fick ett par nya plåster, dessutom kunde de glädja mej med att jag fått mitt hjälpmedelskort vilket innebär att jag hädanefter kommer få mina plåster levererade i brevlådan! =) Läkaren hade dessutom tid att prata lite, checka av läget och ge mej ett nytt intyg om sjukskrivning. Under promenaden hem njöt jag av solens strålar som då och då trängde genom molnen och förvandlade förmiddagens regn till gnistrande diamanter.


Tyvärr blev inte glädjen långvarig. Knappt hade jag hunnit hem innan läkaren från infektionskliniken i Stora staden ringde och berättade att jag inte bara hade en utan två olika streptokocksorter ur samma grupp (inte samma som innan) som frodas i mitt ben enligt de odlingar som togs då jag var där. Den ena sorten var samma som den man förr dog i barnsängsfeber av tydligen, så mycket mer fick jag inte fram. Nytt penicillin har skrivits ut och strängare förhållningsorder om smärtor och feber har delgivits mej. =( Inte konstigt att min förkylning aldrig går över, kroppen har väl fullt upp med att fajtas med skiten i benet...

Jag är så trött på den här skiten nu, kan jag inte bara få bli frisk, smärtfri och pigg igen??? =(

Efter ett samtal till min handledare på FK för att informera om läget så käkade vi korv och makaroner för att sen slappa på gräsmattan hela eftermiddagen. Jag har läst och blåst på ett par knä, men i övrigt har ungarna roat sej själva.

Trots att mina ungar hörs ofta och låter fruktansvärt otrevliga ibland (speciellt den lite äldre sorten av dem) så är de underbara och väldigt självgående. All den tid jag låtit saker ta då de var små betalar sej flerfaldigt nu!