Vet ni att man som svensk kallar det "Trångbott" om inte alla i hushållet har ett eget rum? Ett eget krypin där man kan gömma sej med sina känslor. Ett krypin där man ensam kan hulka i kudden då man som tonåring fått hjärtat krossat, ett krypin dit man kan förvisa det arga barnet, ett krypin där man kan bli en anonym person...
Visst drömmer jag om ett stort hus med egna krypin åt alla, ibland. Egentligen är jag ganska nöjd med hur vi bor.
Barnen får lära sej att lösa konflikter, att visa hänsyn, att visa känslor. De får lov att visa sin ilska, sin sorg, sin glädje. Barnen får lov att hata och älska, dela med sej i vått och torrt.
Jag har fått för mej att ju större man bor, ju mer man kan isolera sej med sina känslor, desto längre blir avståndet till andra människor och därmed avståndet till verkligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar