tisdag 11 september 2012

Jävla pissdag!


Idag suger livet! Jag är så trött på allt. Jag är trött i kroppen, i sinnet och i hjärtat. Energin tog slut redan innan jag lämnade barnen på "dagis", luften gick ur mej totalt. Jag orkar inte, vill inte...

Inte ett finger har jag lyft på hela förmiddagen, diskberget växer, dammkaninerna har kapplöpning genom gruslabyrinterna med katten.

Bröderna Bus var duktiga och satte sej med sina läxor trots att Mamman halvsov på sängen med sprängande huvudvärk då de kom hem. De små hämtades hem och alla fyra parkerade vid tv:n, med lite frukt och varsin bulle.

Sen började det stora kriget, bråk med tonårsbarn tär mer än någon som aldrig haft tonåringar kan föreställa sej och om man dessutom är, som jag varit hela dagen, helt slut i kropp och själ redan innan ordkriget börjar då blir allt än mer fel.

Jag går inte in djupare på det här, men i slutänden så hade i alla fall tonåringarna gjort klart för sin mor att hon är otacksam, orättvis, kränkande, att de oftast INTE älskar henne och att hon inte klarar sej utan dem utan använder dem som slavar... Och det gör ont! Även om jag vet att tonårshormonerna pratar högst i stridens hetta.

Jag undrade i och för sej vad de grundar sina påståenden på?

Då de hela tiden får pengar för att äta ute med kompisar, till kläder de inte behöver, telefonabonnemang och utflykter - Är det av otacksamhet för att de passar sina syskon?

Att de får mer än sina småsyskon, har egna rum och får bestämma väldigt mycket (kanske för mycket) själva så länge de meddelar sin mor i god tid är visserligen orättvist, men till deras fördel. Jag förstår inte?

Kränkande? Jag trodde att jag var snäll som lät den ena tonåringen sköta sej själv när kompisen var här, jag höll mej undan, tjatade inte eller började bråka om NÅGOT (trots att de fanns en hel del som skulle ha tagits reda på den dagen) och lät dem själv bestämma när de skulle sova och ta ansvar för att komma upp på morgonen. Jag försökte vara en schysst morsa för att kompisarna ska tycka att det är "coolt" att chilla här och för att de ska tycka att min unge har det så som alla ungar i den åldern vill ge sken av att de har det. Men när jag påpekade att jag kunde gjort annorlunda så kränkte jag tydligen mitt barn med tonläget jag sa det på. Herre Gud, var är världen på väg???

Att alla ungarna älskar mej och att jag älskar dem är det ingen i familjen som tvivlar på, det vet jag, men det gör ont att höra ändå. Jag vet ju att det är det som är meningen, ungarna vet precis vad de ska säga, var de ska skjuta pilarna för att det ska göra mest ont!

Och JO, jag klarar mej utan tonåringarna, saker går att lösa på annat sätt, MEN jag VILL INTE vara utan dem! Inte en enda sekund av mitt liv. Inte ens då det stormar som mest (som idag) för förhoppningsvis så lär vi oss alla något av det och förhoppningsvis kommer alla mina barn att en dag lämna hemmet som unga, ansvarsfulla, vuxna och ta sej fram bra i livet!

Nu ska jag släpa min trötta kropp i säng, krama kudden och hoppas på lite sömn!

1 kommentar:

BP sa...

1 000 styrkekramar!!! Du ÄR Superwoman och att du är totalt urlakad förstår jag. Jag hade inte ens klarat 0,00001% av det du klarar VARJE DAG!