Precis när jag trodde att jag för evigt skulle slippa den oaptitliga (för det mesta) sjukhusmaten, den hårda sjukhussängen, vampyrerna... erm... sjuksköterskorna och de vidrigt fula sjukhussängarna så låg jag plötsligt inlagd igen.
Under måndagen så ömmade mitt ben mer och mer, vid fyra ringde jag 1177 (sjukvårdsrådgivningen) som skickade mej vidare till akuten. Kära mor följde med mej dit.
På akuten fick vi först vänta i en och en halv timme på att få anmäla oss, sedan i tjugo minuter till innan jag fick komma in på ett akutrum och ta lite prover, därefter blev det ytterligare fyra timmars väntan på en brits i ett litet rum innan läkaren kom och meddelade att jag skulle bli inlagd. Stackars min mamma som suttit och väntat i onödan så länge, klockan hann bli efter ett på natten innan hon var hemma.
Vid halvtvå fick jag komma upp på en överfull avdelning där en säng bäddats åt mej i ett samtalsrum. Ännu fler sköterskor kom för att ta ännu mer av mitt blod, kolla blodtryck, temp och syreupptaget i kroppen.
Under gårdagen togs mer prover, jag fick röntga benet och sen bara vänta och vänta.
Röntgen visade en inflammation under ärret fram på benet, tack och lov var där varken vätska eller var i alla fall. På kvällen blev jag utskriven (ska tillbaka på fredag för nya undersökningar och prover om det inte blir värre innan) och kom hem till ett hus fullt av magsjuka individer. Det var bara att kavla upp ärmarna, diska, tvätta hinkar, torka rumpor, förhöra prov och massera ben halva natten. Tack och lov blev det lugnt från halvtolv till sju denna morgon.
onsdag 23 mars 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Stackars, stackars dig!!! Tycker otroligt synd om dig. Nu håller jag tummarna att du slipper bli inlagd igen och att proverna inte visar nå't konstigt. Kram!!!
Nu får det för fasen räcka med elände!
Puh! Håller med Sherlock.
Skicka en kommentar