Det händer liksom inget

Igår var en dag då jag hade en liten "down"-period.

Kanske inte så konstigt då dagen började fyra på natten med smärtor och en larmknapp som inte fungerade!!! I nära nittio minuter kämpade jag för att ta mej 180 grader runt i sängen och klara att öppna en grind, ta mej ner på golvet samt stapla mej bort till larmknappen vid dörren. Alldeles gratis träning! =) (De lämnade sen en lapp med telefonnummer till avdelningen så jag kan ringa om kabeln lossnar till knappen igen.)

Därefter sov jag hela förmiddagen och höll på att längta ihjäl mej efter småbarnen. Som det verkar nu så handlar det fortfarande om veckor innan jag kommer hem. Såret bak måste sys klart och för att det ska ske måste svullnaden i benet gå ner. Dessutom har jag feber fortfarande och fick ju en allergisk reaktion på antibiotikan.

När jag sen tänkte blogga så var surfpotten på det mobila bredbandet SLUT! *panik*

Men vi fick jordgubbstårta som efterrätt till lunch, jag har klarat av att stå och tvätta händerna utan stöd av gåbordet och min syster kom med en refill till nätet så dagen blev räddad! ;)

Förutom besök av systeryster den största så tittade småbarnens farmor in en sväng och bästaste Agonia förgyllde min kväll! =)

Det händer liksom inte så mycket här...

Idag hoppas jag komma in i duschen och så kommer "mammsen å pappsen".

Dagens...

Dagens framsteg: Jag har vid två tillfällen lyckats sätta mej på sängkanten utan hjälp och en gång lyckades jag lyfta upp det "filéade" benet i sängen med bara mina egna armar som hjälp. Jag har även ståt tvid handfatet och tvättat mej själv under armarna och borstat tänder efter jag var på toa!!! Man är inte stor här i världen!!! Jag är glad att jag är född i Sverige! Tänk att bli glad över så simpla saker...

Dagens underbaraste: De två stora barnen kom hit med sin far en dryg timme och hälsade på!!! Så härligt att höra dem småkivas och bubbla om skolan och kompisar. Dessutom fick jag smaka på grabbens citrongodisar, smaskens!


I övrigt blir det mycket tid över till tankar och bearbetning för min del. Jag har fått förstå att jag kom in i "sista sekund" så att säga. Jobbiga tankar att brottas med, men för mej känns det nödvändigt att vända och vrida på allt för att komma vidare i läkningsprocessen.

Streptocock A, Mördarbakterie, Allmän blodförgiftning... Tydligen samma sak och inget att leka med!!! Tack och lov smittas det inte och det utvecklas tydligen bara om immunförsvaret inte funkar.

Antar att jag kommer få ligga på infektion här i stora staden ett tag till... (Bara sjukhussängen i sej ger en hemlängtan, mina höfter tar livet av mej!!!)

Vill ha mitt kaos NU

När man levt med den här utsikten i flera dagar så lockar vardagens tvära vändningar mer än någonsin.

Min femåring tyckte för resten att tavlan på väggen var den finaste han sett och han undrade om inte jag kunde ta med den hem när jag är frisk. =)

På tal om barn och deras tankar...

På sidan av min hals sitter en fastsydd artärkateter med tre "sladdar" för allt som stoppats i mej och alla prover som tagits (och tas). Sexåringen kikade ett bra tag innan han viskade:

"Mamma? Har du en egen Avatar? Va coooolt!" (För er som inte sett filmen "Avatar" så rekommenderar jag den skarpt.)


Igår fick Mamman duscha, det var underbart! Mamman fick även en för hög rullstol som saknade fotstöd... Skitbra med ett stort sår som man ska sitta på! Den har Mamman skickat ut idag igen.

Istället har Mamman med lite hjälp lyckats sitta upp på sängkanten både till frukost och lunch idag. Men nu börjar hon bli trött och otålig på sitt ben som hon inte längre kan styra. Dessutom längtar hon så efter barnen så hjärtat spricker snart!

Så mycket mer händer liksom inte här, tristessen är enorm!

Små, små steg

Kirurgen sydde i förrgår ihop de två såren på framsidan av benet och började knåpa ihop baksidan. Jag var rädd så jag höll på att skaka av operationsbritsen då de skulle söva mej, men allt gick till och med bättre än förväntat.

Vaknade gjorde jag då jag skjutsades ut från op och efter drygt två timmar låg jag på infektion igen och åt den godaste broccolipaj jag ätit i hela mitt liv. ;)

Igår plockade de bort katetern, men Mamman fixar inte att pinka i sängen vilket tillslut ledde till att hon med hjälp av en gullig personal och en gåstol lyckades hasa sej in till toaletten.

Jag tror inte att någon som inte legat i flera dagar inser ansträngningen i det hela. Det tog en stund och jag ligger två meter från toaletten. När jag kom tillbaka var jag genomsur av svett, men lycklig! Nu, nu är jag på gång!!!

På schemat för dagen står en önskan om att duscha och en förhoppning om att den beställda rullstolen kommer så att jag kan få sitta och äta samt komma ut på promenad!

Tänk villken liten individ man är

Efter att ha genomgått det här (och genomgår) så förändras känslan för livet.

Igår sjönk det liksom in, att en hel vecka finns inte av mitt liv. Jag ringde en ambulans, minns att jag gick nedför trapporna hemma, placerades i en säng på akuten den femtonde... Sen är det blankt till den tjugotredje. Det är skitjobbigt! Min underbara familj, alla mina systrar och föräldrar som turats om att vara hos mej hela tiden berättar ju allt de vet och ibland skrattar jag gott åt vad jag gjort och sagt.

Hit kom jag tydligen på torsdagen och då hade Pappan varit här efter att precis kört upp för lastbil med släp. Tyvärr minns jag inte att han gjorde det och klarade det, det förstod jag först på söndagen... Måste bara få skriva att jag tycker det var jävligt bra gjort då jag ligger här och det plötsligt finns sex barn, tvätt och annan skit han måste fixa med. Att kunna fokusera på det då!

Pappan, mina systrar, mina föräldrar och småbarnens farmor har varit enastående och tagit hand om min familj, vakat över mej och fixat med förskoleplats till Lillen samt fritids till sexåringen. Jag älskar er så!!!

Jag längtar så efter mina barn! Jag vill krama dem, lukta på dem, pussa dem, mysa med dem... Jag kan till och med bråka med dem om de hellre vill det bara jag får se dem och ta i dem! Älskar er så ungar, hör ni det? Berätta nu det för dina syskon Nathalee...

"Rise and Shine"

God Morgon världen, rise and shine...

Ligger här med ett värkande ben (konstigt med tre stora öppna jack va? ;) ) och kan då inte sova. Men jag har redan sovit sammanlagt fem timmar inatt och under vanliga omständigheter, då jag har "häcken full", så sover jag runt sex timmar...


Vet ni vad? Igår var två sjukgymnaster här och jag fick sitta i sängen samt stå på mitt högra ben med hjälp av två personer och en gåstol i hela två minuter. Tänk att så lite kan kännas så stort! Vägen tillbaka kommer bli lååång, men jag lever OCH jag har faktiskt mitt ben kvar.

Om några timmar kommer kirurgen hit, håll en tumme för att det blir klartecken om att börja sy i djupet i alla fall på det första såret.

Verklighet och dröm!

Nu ska vi se om jag orkar skriva lite idag.

Vad som hände de första dagarna minns jag inte något av. Mina systrar har berättat att jag spottade pappan i ansiktet och tuggade på nosgrimman med syrgas. Däremot så har min verklighet varit i gugning...

Jag har bland annat varit helt övertygad om att Pappan skulle komma hit med en extra madrass och mina fem kuddar. Jag var så övertygad om att han skulle komma så att jag fick en av de goa tjejerna som jobbar här att ringa. Stackarn fattade ingenting.

Sen så var jag så säker på att Pappan varit och tagit peover på alla barn, men att bara Lillen skulle bära på samma skit som mej och han skulle få penicillin tre gånger om dagen. Även det helt koko...

Sen har det bara blivit värre och värre.

Jag fick för mej att jag tagit en taxi hem mitt i natten och att barnen draperat allt med tyger. Hämtade kameran och fotade alla barn som sov i massa svarta tyger (naturligtvis så finns inga kort på det i kameran.

Det mest absurda var att jag fått en ny variant av Satfylococker som hette stafylocock alfa beta epsilon. Jag letade efter forskaren som namngett den på nätet och skickade sen Pappan över halva jorden för att träffa Matt Damon - Forskaren. Han kom dit så var det som ett vacuum fyllt av stjänor och en person som förklarade att Pappan skulle svara rätt på en av tre frågor, minst. De första två frågorna boomade farsan, men den tredje var vilken den kemiska beteckningen guld hade.

När han svarat rätt på det så ploppade det fram en varelse som var allt och inget. Pappan fick med lite av det föränderliga DNA:t till forskaren här som först gjorde misstaget att bara ta de 14 första DNA-sekvenserna som dök upp i analysen och gav sedan mej det nya penicillinet som gjorde mej till en varulv. Jag sprang iväg till skogs och började gnaga på mitt eget ben.

Helt galet, men i dimman så var allt detta sant!

När jag väl vaknat upp kunde jag inte längre tala. På hjärnröntgen visades dock bara en glödlampa och en elvisp... ;) Upplyst kaos! =)

Kort från sängen

Efter en vecka fylld av smärtor och en ovanlig mördarbakterie så börjar jag få hopp om livet igen.

När jag låg på intensiven redo att dö så kom Mollan och sa till mej "Du har inget här att göra än, du ska dö nät du är 93".

Vet ni vad? Jag åt ett glas fil imorse!!! första maten på en vecka.

Tack alla ni som fyllt min gästbok. tack alla för att ni finns, ni förgyller min dag!

Gästinlägg. Typ.

Det är Nathalee här ("

Ehrm... Jag skulle bara meddela att mamma ligger på sjukhuset, efter att ha blivit hämtad av ambulansen imorse.
Så som ni kanske förstår kommer det inte publiceras några nya inlägg i bloggen på ett tag, men ni får väl kika in lite då och då i alla fall, så ser ni när hon har kommit hem (y)

/Nathalee (som blivit ombedd att skriva det här)

Gissa om Mamman blev glad

Efter att ha fått iväg elvaåringen och sexåringen till skolan så tillbringade Mamman lite tid i telefonen med sin syster och sin faster. Precis då samtalet med fastern avslutats ringde det igen. Den här gången var det bästaste C i andra änden. Hon ringde för att berätta att hon och hennes lilla sötnos skulle komma på besök (förmodligen för att jag hela tiden får förhinder och inte tagit mej dit trots att lilla dottern nu är inne på sin fjärde månad i livet) till hålan.

Gissa om Mamman blev glad, hade hon fått bestämma så hade hon suttit med på förlossningen redan. ;) Så nu har Mamman gullat, snosat och gosat med liten söt tjej i flera timmar.

Somnade gott, tillslut, i tant Shannaras gosiga säng.

Konstigt, en docka som rör på sej och som inte säger "mama" då man klämmer på den.

Mammans lilla bebis blev med ens väldigt stor!

Förutom supertrevligt besök så har det inte hänt särskilt mycket (om inte tvätta räknas) i det Shannarianska hemmet idag.

Mamman lade sin Lilleman för att sova middag, ensam i spjälsängen i vanlig ordning, och gick sedan ut i köket för att röja lite. Trettio sekunder senare kom Lillen springandes efter som en liten ankunge och Mamman gick ut till femåringen och förklarade att han inte får lov att lyfta brorsan ur sängen. Han hävdade bestämt att det hade han minsann inte gjort heller! Så Mamman gick för att fråga treåringen och hittade henne med en bok i knä inne på dass, ingen idé att fråga.

Följdaktligen så lade Mamman ner Lillen i sängen igen, gömde sej beredd med kameran och fick veta vilka nya färdigheter sonen tillskansat sej!



Mycket mer än så här blir det inte från Mamman idag då hon plötsligt fick huvudvärk och feber... Sängen hägrar tidigt ikväll!

Det finns ingen kärlek så våldsam

Verkligheten kom fortare än Mamman trott. Redan klockan ett natten till idag var det dags...

En nyvaken liten tulta behövde gå på toaletten och om man då är sömndrucken och vill vara snäll så lyfter man på toalocket åt den lilla damen... BIG MISTAKE! Resultatet blir ett rungande "Jaaag kaaan sjääälv!" följt av gråt som skär genom märg och ben. (Underbart att veta att barnen har en stark egen vilja, då kommer de långt här i livet! ;) )

Om man sedan låter tösen sköta sej själv så ber hon strax om hjälp med att få ner pappret och har man då inte pejl på att rullen är nybytt så drar man tag i pappret i sitt yrvakna tillstånd, liksom knycker till så att hållaren flyger under badkaret och toarullen (naturligtvis) hamnar i toalettstolen! (Just picture it yourself liksom, Mamman höll på att vika sej dubbel av skratt.)

Det var i alla fall ingen som försov sej denna morgon då Lillen strax före sju plundrade köket och lekte väckarklocka genom att dänga till Mamman på nosen med mosstampen (den här gången kunde Mamman minsann hålla sej för skratt). Vad är det man brukar säga... "Alla sätt är bra, utom de dåliga!" (där de dåliga sätten är de resultatlösa försöken).

Knappt hann alla ungar komma iväg till sina skolor innan nästa överraskning drabbade hemmet. Tvärstopp i köksavloppet, nästan i alla fall. Det tog en kvart för detta vatten att försvinna ur hoarna. Strax efter upptäckte Mamman att elementet på badrummet läcker dessutom. )Vaktmästaren kom på besök vid fyra och fick köra ner femton meter stålvajer och veva runt med innan stoppet var borta. En av fördelarna med att bo i lägenhet!)

"Till salu endast 20:- O.B.S. Kan bitas"

Det finns ingen kärlek så våldsam och sann som syskonkärlek. Efter diverse kontroverser mellan grabbarna blev femåringen idag riktigt billig (en kort stund i alla fall). =)

När kvällen närmade sej så gjorde Lilleman ett märkligt fynd som fick det att suga än mer i Mammans "vår- och sommartarm". Mitt inne i lägenheten hittade han en liten, liten nyckelpiga som nu får bo i blommorna (hoppas den hittar något att äta, som INTE är huvudlöss ;) eller somnar om).

Efter en spännande, upp- och nedvänd dag så beslutade Mamman (två timmar före läggdags) att julen minsann skulle ut innan sommaren kommer i år och såg således till att alla tomtar, glitter och dylikt förflyttades in i sina gömmor. Hon bytte till och med gardiner!!! (Och nu sitter hon här och osar svavel över det mobila bredbandet som kopplar ner stup i kvarten, hoppas bilderna kommer med efter en timme med upprepade försök...)

Jag har tappat bort min rymddräkt

Varför börjar inte skolorna senare på vinterhalvåret? Vore det inte mer mänskligt att få sova tills solens strålar når över horisonten? Visserligen börjar inte skolan förrän i morgon, men Mamman har försökt vända rätt på dygnet i ett par dagar nu.

Denna morgon jagade Mamman upp alla barn för att störta tillbaka ner i värmen under täcket och halvdåsa medan Lillen klättrade fram och tillbaka i sängen och de andra små barnen mysade ner sej under varsin filt framför tv:n. Även den största dottern gjorde resten av familjen äran att en kort stund befinna sej i samma rum utan anledning.

Plötsligt hör Mamman Lillasyster säga till Storasyster:

"Jag har tappat bort min rymddräkt jag."
"Men, du har väl aldrig haft någon rymddräkt!?" halvt frågade, halvt fastslog Storasyster
"Jo, jag hade det när jag var en bebis." kontrade Lillasyster tvärsäkert
"När du var bebis? Hur liten bebis då?"
"När jag föddes förstår du väl?"
"Tror du att du kommer från rymden?"
"JAAA!"
"Nej gumman, du kommer från mammas mage och där behöver man ingen rymddräkt."
"Men hur kunde jag leva då?"
"Man får mat och luft genom navelsträngen."
"Hmmm... nu vet jag, det var ingen rymddräkt, jag hade en dykardräkt som Oso, men den har jag också tappat bort."
"Ooookeeej..." svarade Storasyster med ett leende och ett tonfall som visade att vidare diskussion kring ämnet fick lov att utebli.

Underbara ungar!

Dagen i övrigt har bestått av städande för alla barn, vilket faktiskt har resulterat i städade rum (för ovanlighetens skull) och besiktning av Lilleman.


Snart 18 månader gammal visade han sej vara fullt normal, nära 90 cm över havet och knappa 12 kilo "tung". Efter att sonen vägts, mätts, fått visat var sin näsa satt (han pekade dock på storebrors näsa) och Mamman svarat på en mängd frågor om hur många ord Lillen kan säga, vad han förstår och annat liknande så skulle han plågas. Sprutan kom fram, armen träddes ut ur kläderna, Mamman höll sonen i ett stadigt grepp beredd på ett illvrål... Som aldrig kom. Ungen drog bara en djup suck, grimaserade och tittade med onda ögat på "BVC-tanten".


Efter mycket om och men så kom ungarna i säng någorlunda i tid denna kväll för att orka gå upp med tuppen i morgon. Åter till verkligheten...

Facebookstatusar i en händelselös tillvaro

Ytterligare en händelselös dag har passerat. Som allt annat är det naturligtvis relativt... Andra människor kanske inte tycker att en dag är händelselös med sex barn som spelar, bygger lego, ska ha mat o.s.v. Men i Shannaras värld har det varit en myyycket lugn dag!

Nätet lyser fortfarande med sin frånvaro och hela familjen går på halvfart. Mamman gillar inte den här tiden på året. Det är som om all den energin som lagrats i kroppen föregående sommar nu tagit slut och bara lämnat en seg, långsam skugga kvar av det som brukar vara Mamman. (Jag ljuger inte om jag säger att jag kunde sova 18 timmar per dygn för närvarande.)

Blott två saker har Mamman slösat energi på idag.

Den (förhoppningsvis för all framtid) sista luskamningen på fem av sex små monster. ;) (Ska ta den sista strax).

Samt att diskutera fenomenet "skrytstatusar" på facebook. Det var nog det mest intressanta det här dygnet.

Det finns så otroligt mycket människor som hela tiden hittar nya saker att störa sej på. Som till exempel då deras facebookvänner skriver bra saker om sina barn, sin familj och sitt liv som status. Har man inget annat att slösa energi på så...

Antar att det hela handlar om den svenska avundsjukan. Varför får inte andra människor tycka om sitt liv och vara stolta över sina barn? Vi lever ju faktiskt i en tid där barnen ska synas och får lov att ta mycket plats. Om nu Lille Johan tagit sitt första steg så pyser naturligtvis hans föräldrar över av stolthet och vill att hela världen ska få veta om det fantastiska som nyss skett. Om barnen somnat utan krångel och Maria skriver att hon sitter med ett glas vin i näven och kollar på tv en vanlig måndagskväll så är det säkert henne väl förunnat.

Hur skulle det se ut om alla bara klagade och gnällde hela tiden? Då skulle folk sitta och skaka i huvudet och skvallra med varandra. Tycka att Hasse därborta är en usel förälder som aldrig borde ha fått privilegiet att föra sina gener vidare eftersom han bara skriver att hans unge skriker hela nätterna, att han håller på att bli tokig och undrar om han ska sälja ungen på tradera.

Det måste finnas balans i livet även här. Alla måste få vara stolta, alla måste få vara frustrerade, alla måste få bli bekräftade och där kan nog facebook i många avseende vara bra. Om man skriver som status att alla ungar ligger i magsjuka och folk kommenterar det med positiva tillrop och hopp om bättring så får man lite mer energi, man orkar lite till.

Det är även skillnad på skryt och stolthet. Om man uppenbart skryter hela tiden så bör man nog titta över sitt liv för då har man det förmodligen inte så bra som man försöker ge sken av. Att vara stolt är däremot sunt och bra för allas självkänsla!

Nu ska jag inte orera om det mer ikväll! =)

Kattens observationer

Kära dagbok

Idag ska jag berätta om observationerna jag gjort i det Shannarianska hemmet.

Invånarna började dagen med att göra så lite som möjligt, sen gjorde de ännu mindre och därefter gjorde de absolut ingenting. Precis så som vi katter vill ha det...

Sen hände något, två av de små individerna som befinner sej i huset tog till knytnävarna och Mamman insåg att det var dags att göra någonting. Frågan var bara vad? Efter en djupdykning i minifrysen, som ekade tomt, blev något till prinskorvar och snabbmakaroner. Mamman insåg att det var ganska nödvändigt att fylla på proviantförråden mycket snart.

Efter en snabb påfyllning av bukfylla var det de två (ja, för närvarande befinner sej hela TVÅ) vuxna individernas tur att ryka ihop, de undvek dock att gå till handgripligheter och meningsskiljaktigheten gick över ganska snart.

Därefter verkade det som om familjen plötsligt skulle ta igen sin lata dag på blott ett par timmar. Mamman fick eld i baken, skickade iväg Pappan till stora staden med en lista på "nödvändiga" varor som inte finns att tillgå i den lokala butiken, skickade in ungarna att städa sitt rum, sprang upp och ner i tvättstugan, plockade ur granen och slängde ut den, städade köket samt pratade i telefonen. Människor är ett underligt släkte, en udda art.

Av telefonsamtalet att döma så har vännen i hufvudstaden haft en minst sagt hektisk dag med trasiga bilar, otankade bilar (vissa karlar tror uppenbarligen att bilar både fyller upp bensinen och spolarvätskan själv, tur man är katt och hona så att man slipper tänka på sådant), för små bilar, hockeymatch, trasig rygg och förkylningen som Gud glömde.

Som genom ett trollslag så lyckades Mamman åter med sina ambitioner (nåväl, Pappan hade väl också ett finger med i spelet den här gången). Köket skiner rent, kläderna ligger vikta i tvättkorgen, varorna har hittat sina platser i hyllorna, Mamman har duschat och barnen ligger (i alla fall för tillfället) snällt i sina sängar. Mamman sitter dock framför sin dator, suckar och sneglar med jämna mellanrum ner mot modemet vid hennes fötter - Fortfarande inget fungerande bredband antar jag.

MJAU från värmen bakom tv:n

//Sessie

Det är SNART löst, men jag vet inte när

Hem tog vi oss. Solen började skina en halvtimme från Stockholm, bröt igenom molnen då och då. I Örebro gjorde vi misstaget att stanna på MAX.

I Karlstad lyckas de aldrig få ihop beställningarna och i Örebro tog det hundra år att få mat eftersom personen som tog betalt sen uppenbarligen glömde att plocka ihop ordern... Jag var inte alls på humör då stoppet tog nittio minuter UTAN att barnen ens lekt!


Ungarna var underbara fram till Hammarö (förutom att de tjatade skavsår i mina öron om dessa, uppenbarligen, vrålhäftiga rulltrappor som fanns i Heron City) där de stora barnen klev av eftersom vi fortfarande inte har något fungerande nät. Jag förstår dem fullkomligt, jag hade nästan lust att stanna jag med, men insåg ganska snabbt att inte sexåringen kunde köra sista sträckan själv! ;)

Nu sitter jag här och surfar med hjälp av mobilt bredband, vilket innebär - Inga bilder och tvåhundra års laddning av ALLT! =( (Men det är i alla fall bättre än att vara utan "socialt umgänge"... =) )

Ringde till BBB idag igen och de bara bekräftar att det fortfarande är ett fel, svårlöst sådant, som drabbat flera abonnenter och som de kallat in experter för att lösa. Killen på supporten lovade att det snart skulle vara löst, men kunde naturligtvis inte lova när. Vad han kunde lova var ersättning för de nätfria dagarna OM jag själv ringer när nätet kommer tillbaka och kräver det.

Nåväl, håll tummarna för att nätet återuppstått då jag vaknar imorgon! Sov Gott världen!

Shannara's SaturdayMix #45 - City

Welcome to Shannara's SaturdayMix!

This weeks theme is City. (Stad)

This is a photomeme that everybody is welcome to join whether you use your cellphone or the best camera on the market to take your pictures.

Read the rules here>>

I would like to apologize for not leaving comments to your contributions, I kind of have my hands full during the wintervacation. I'll be back doing that as soon as the schools begins again. =) (And at the moment I don't have a net that works at home either =( )

As always intrepret the theme in anyway you like.

Use your imagination, make it special. Remember, the sky is the limit! (Don't tell me the sky is the limit, I know there are footprints on the moon! ;) )

Let's play!

Autopilot vore att föredra

Snart dags att packa ihop för att ta sej hem till den tråkigt internetlösa tillvaron (hallå BBB, när har ni fixat felet???). Efter tre nätter med alldeles för lite sömn, alldeles för mycket snö och en broms som ligger på bak på bilen (lägg där till sex utkörda ungar) så ser det ut att bli en spännande färd.

Tänk nu på mej mellan lunch och kväll när jag är ute på vägarna (ska dessutom göra en avstickare för att lämna de två stora barnen, som inte kan LEEEEVA utan nätet hos deras far).

Ska försöka fixa Shannara's SaturdayMix redan nu och hoppas att den publiceras ikväll och sen hoppas jag att nätet kommer igång innan helgen är slut!

Från bilknuff till fel smak

Då Mammorna klev upp i morse konstaterade de att planeringen varit helt perfekt, pulka igår (vindstilla och en temp som låg runt nollan) och dejt samt shopping idag (full snöstorm).

Äventyret började med att köra skift mellan frukostbordet och duschen vidare till att köra fast på parkeringen med det stora bilskrället (jag kommer i alla fall INTE sakna snöröjningen på det här placet, tacka vet jag hålan där det plogas flitigt). Tog sin lilla tid av skottning och knuffning innan färden kunde fortsätta mot Heron City.

Första stoppet där blev "Vattenorgeln" som roade barnen en bra stund...




Medan de större barnen roade sej med att trycka på knapparna som aktiverade vattnet och ljuset så tittade de små på med stor fascination.


Första shoppingstoppetstoppet blev sedan Team Sportia för att inhandla något åt Mamman att sätta på fötterna då hon kör hem imorgon (den enda som hittade något där var dock tonåringen). Skojakten fortsatte sedan inne på Willys där Mamman i desperation provade sko efter sko (varför har hon högvristade ankfötter och vader som en elefant?) och tillslut hittade ett par gympaskor... Inte det första valet precis, men...

...när Mamman kliver runt, med plastpåsar på fötterna i ett par skor som har lika stor öppning under som uppe på så har nöden ingen lag (det är inte ett dugg skönt att kliva runt med grus och isbitar under fötterna).

Inne på Willys uppstod en smärre dispyt gällande mariekex vilket ledde till en sexåringen på rymmen samtidigt som Mammans mobil deklarerade att hon hade "a message from God". Gud var i detta fall en kvinna (naturligtvis) och likaså Mammans första blogdejt!

Coolaste Beate hade trotsat vädrets makter och med lokaltrafiken förflyttat sej från ena änden av Stockholm till den andra, en nätt liten resa som tagit två timmar!!! Bara för att bjuda på fika (tack så hemskt mycket, jag var till och med så snäll så jag berättade för kidsen att det faktiskt inte var jag som bjöd trots att jag lätt kunnat ta åt mej äran ;) ) och en trevlig pratstund (Mamman sög stolt åt sej av berömmet om väluppfostrade ungar =) ) innan hon lekte "lika lång väg tillbaka" för att återbörda sej själv till hemmet lugna vrå.

Därefter var det dags att åter packa in alla tio små huliganer i bilarna och förflyttas till Skärholmen där Mamman bjöd alla svultna själar på mat. Alla barnen satt lugnt och tryckte in vad de nu beställt medan Lilleman sov så att även Mamman kunde utfodra sej själv sittande!

Därefter blev det shopping tills alla ledsnat och börjat bete sej mindre väluppfostrat. Döttrarna hittade lite kläder, så mycket mer blev det inte.

Hemfärden avslutades med skottning på parkeringen och massor av slirande för att få bilarna på plats (hur jag ska ta mej ut imorgon är en annan fråga).

Mammorna bestämde sej för att belöna barnen med fredaxmys på en torsdag eftersom de varit så duktiga hela dagen (och för att Mamman drar hem med sina kids tomorrow).

Plötsligt kommer ettåringen ut i köket, gråter, klagar och pekar mot vardagsrummet. Mamman frågar naturligtvis om han fått ont och sen var han nöjd, knallade tillbaka ut i rummet och upprepade proceduren ett par gånger till innan Mamman reste på rumpan och behagade se vad som stod på.

Sonen trippade fram till skålen med ostbågar, plockade upp en och bet i den. I samma stund började han åter skrika och slängde ner ostkroken på bordet. Aha, tänkte Mamman, han biter sej nog... Men ack så fel hon hade! Tillslut lyckades Mamman förstå att ostbågarna smakade fel, skriken var besvikelse. Lillgrabben var helt hundra på att det var majskrokar i skålen! (Tänk er själva att t.ex. få ett kuvert som man tror ska innehålla en miljon och när man öppnar den så ligger där en skuldsedel istället... ;) )

Efter sju timmars travande, shoppande, fikande och ätande så somnade samtliga barn som slagna hjältar före klockan slagit elva... Mammorna har vänt lite fel på dygnet och kommer typ aldrig i säng.

Kärleken spirar i hufvudstaden!

"Mamma, mamma, mamma Kevin och Milia pussas!" Utbrast femåringen då han kom ut från pojkarnas rum i förmiddags, ettåringen kom tätt efter med händerna framför ögonen och sist kom sexåringen och förklarade att:
"De är ju faktiskt ihop, dom har chans på varann..."
Kärleken spirar i huvudstaden! ;)

Blir det verkligen sämre soppa ju fler kockar? Mammorna hade flera duktiga hjälpredor i köket då riktigt potatismos och hemgjorda fiskpinnar stod på menyn.

Efter avklarat matintag tvingades alla tio barn ut i pulkabacken. De små sov sött i vagnarna medan de andra njöt av snön.




Tonåringen var inte direkt överlycklig över att tvingas upp i backen med sin lillasyster iklädd jeanstights och (vad Mamman anser vara) en alldeles för tunn jacka. =) Men tonåriga tjejer är tonåriga tjejer, det finns liksom ingen bot för det. (Tur hade hon också, trots tio ungar i en fyra så har hon fått en rum helt för sej själv! Killarna är nog rädda för tjejbaciller...)







Väl hemma igen visade det sej att det inte bara finns ett, utan två kärlekspar under samma tak. ;)

Det är jobbigt att rusa upp och susa ner i två timmar, spelmaraton stod visst på schemat efter fikat!

Sen var klockan plötsligt ALLDELES för mycket, IGEN. Gott att mysa med vällingflaskan... Klockan blev närmare midnatt innan alla ungar var i säng ikväll med.

Imorgon står Heron city och Skärholmen på schemat, förhoppningsvis även en "dejt" med BP och klädshopping för dottern. Mamman behöver dessutom nya skor, akut, då sulan på hennes skor helt enkelt spruckit (i pulkabacken löstes det hela med soppåsar och raggsockor på fötterna).