Jag brukar inte...

...svara på mina kommentarer i min egen blogg på det här viset och jag vet inte varför jag gör det nu heller egentligen, men efter att ha fått den här kommentaren nyligen:

"Jag har läst runt en hel del på din blogg och måste skriva att den har tappat sitt sting. De äldre inläggen är roliga men nu är den bara en medelmåttig blogg som försvinner i mängden med mediokra bilder och tråkig text."

så vill jag ändå klargöra en del saker. =)

För det första så skriver jag inte min blogg som underhållning (även om jag gläds över att många ser den som det) utan för att själv ha en ventil i mitt ganska kaotiska, men kärleksfyllda, liv (som jag aldrig vill byta mot något annat). Jag skriver för att min familj och mina vänner ska veta vad som händer och för att själv minnas vad som händer mitt i vårt kaos. Jag skriver för att bena ut händelser och kunna se på dem på ett annorlunda vis.

Dessutom så kan jag ju inte skämta hela tiden och alla har vi våra svackor, livet går i vågor! ;) Hur skulle det se ut om jag var på topp hela tiden. Vaken dygnet runt med sjuka barn och ett bloggberoende och dessutom alltid glad och rolig? Då skulle snart socialen stå och knacka på dörren för att ta reda på vilket sorts narkotikapreparat jag går på. ;)

När det gäller mina foton så fotar jag för att jag älskar det, inte för att ställa upp i miss photoworld! Det är den enda aktivitet utöver barnen, hemmet och bloggandet som jag har och jag tycker faktiskt själv att flera av mina fotografier är riktigt bra! (bara inte kameran har gått sönder

Nu är inte det här inlägget menat som något försvarstal, även om det ser så ut... Poängen jag vill ha fram är att det finns så många bloggar därute, läs de ni tycker om och skippa de andra. Enkelt, eller hur? Alla är vi olika och alla gillar vi olika.

"Smaken är som baken, delad"

Larmet ljuder åter över bygden...

Igår tjöt det, i morse då tonåringen gick till bussen likaså och precis nu ljuder det igen igen. Larmet på brandstationen alltså...

Jag vet inte vad som händer nu (uppdatering, trafikolycka på E18, tre bilar inblandade), jag vet inte vad som hände igår, däremot vet jag att en bil voltade en kilometer bort i morse.

Snälla medtrafikanter runt om, tänk på att det är halkigt ute nu. Varför ska samma sak upprepas år efter år? Ni är inga racerförare med superdäck, ni är inte odödliga, vi andra i trafiken vill ta oss levande hem!

Spontan Fototävling hos BP

Så sitter jag här med tre sjuka troll efter ytterligare en natt från avgrundsdjupet.

Precis innan jag hittade ner i sängen, sent igår kväll, så fick jag veta att BP på "Konst eller Konstigt" har bestämt sej för att ha en spontan fototävling i brist på "Fototriss". =)

Eftersom jag sedan tillbringat natten mellan tre svettiga, ålande, huliganer så har jag haft gott om tid att fundera på om jag möjligtvis har någon bra, dålig bild att ställa upp med, men jag gick bet! Antog att jag inte skulle kunna vara med, eftersom alla mina bilder är så jäkla perfekta, ehrmmm, eller ja, de misslyckade bilderna är inte så roliga ändå.

Men så satt jag här och försökte fotografera Lillemans tokerier för bara en liten stund sen...


Jag vet inte riktigt vad som hände...

Det finns tre möjliga alternativ:

1. Kameran har gått sönder (hemska tanke!)
2. Barnet är besatt (mycket möjligt)
   
3. Mamman lyckades bevittna en sedan länge glömd hemlighet, konsten att dela på sej för att driva sin mor till vansinne. Jag har länge misstänkt att mina barn besitter denna förmåga!
   

Garbage Pail Kids via Davy Crockett

Igår då jag och tjejerna for till Stora staden så gick en gammal cd i bilen och då låten "Davy Crockett" med Mörbyligan (vi har en ganska vid musiksmak i familjen, allt utom opera går i princip ner ;) ) startade så började jag och tonåringen diskutera samlarkort.



Som en blixt från klarblå himmel så kom jag att tänka på "Garbage Pail Kids", korten som kom 1985 (då jag var tio år) som en parodi på Kåldockorna (Cabbage Patch Kids) som var så populära då. Någon som minns? Någonstans i gömmorna tror jag att jag har massor av dessa samlarklistermärken kvar... Dock förändrades utseendet på barnen då företaget som sålde dem blev stämda av det företag som saluförde Kåldockorna och korten försvann ganska snart, förmodligen som en direkt följd av detta.




Se mängder av bilder här>>

Manicklar, Kåldockor, samlarkort och luktsuddisar... Nostalgi! =)

"Mamma, mamma, mamma... Vi tre har musar vi!"

Eftersom Pappan kom hit så fick han göra Mamman den stora äran att börja morgonen med att byta sulor på bilen och sen fick han ta hand om alla fyra pojkar medan Mamman och tjejerna drog iväg på shoppingtur i stora staden.

Mamman hann duscha (medan de två stora körde igång tvätten), få på sej lite anständiga kläder och kände sej riktigt fräsch då hon stegade efter tjejerna ner till bilen (och tvättstugan för att köra omgång nummer två). Till och med en sådan grej blir glamour i en värld bestående av blöjbyten, feber och snoriga näsor!

Första stoppet blev KappAhl där det var överdrivet mycket folk.

"Mamma, mamma, mamma... Vi tre har musar vi!" hojtar plötsligt treåringen rakt ut
"Ja, vännen det har vi." svarar Mamman så kort och ljudlöst som möjligt
"Mamma?"
"Mmmm"
"Du har en STOR mus du, med massa hår på!" fortsatte dottern att högljutt deklarera "och jag, jag har en liten mus utan hår. Var är storasyster nu då... Åhhh... Hon kommer ju alltid bort när vi är i klädaffärer! Jag ville ju fråga vilken mus hon har ju..."

Det var den glamouren det, Mamman kan förstå att trettonåringen smet iväg bort och gömde sej bland alla kläder. ;)

Affär efter affär avverkades och Mamman förundrades över hur snabbt och smidigt det gick trots att det var "Ullaredsmängder" med folk på köpcentret. När vi kom hem så körde Mamman en sväng till i tvättstugan (Mammapussel på hög nivå att få ihop dagen) och sen fick vi pannkakor serverade (tack för maten =) ).

Efter att ha spenderat större delen av barnbidraget så är alla barnen nu nöjda och rustade inför vintern och Mamman har fått lite ny energi för ännu en vecka med sjuklingar!

Från en sjukling till en annan

Mamman vaknade denna morgon, efter att ha (legat som en trippel ostbåge på slalomtur mellan tre ungar) slumrat ett par timmar i ottan, med huvud- och ryggvärk utan dess like. Hon tog sej inte ens ur sängen till att börja med. Men ni förstår gott folk, att när man hör hur det smäller i toalettlocket och krafsar runt i kattlådan och dessutom vet att den febriga Lillen inte befinner sej i sängen längre då kan man plötsligt röra sej...

Likt en nittioåring på hemmet satte Mamman av mot badrummet i full hasgång och hittade treåringen på toaletten och katten i lådan... Hmpf... Lillen stod snällt i storebrors rum och bankade honom i skallen med en toffel... Är man elva år så sover man helt uppenbart hårt!

Mitt i tumultet kom femåringen upp ur Mammans säng och kraxade som en kråka, grät och höll en hand för huvudet, en hand för magen och försökte med gapande mun få Mamman att inse att han var döende. En halv Reliv och en halvtimme senare lyckades han förklara att han ont i magen, ont i huvudet, ont i halsen och att han dessutom hade munnen full av blåsor - Kort sagt, samma virus som Minibatman hade (men förmodligen inte Godingen så han blir väl snart mer sjuk).

Vad hittar man då på en dag instängda på hundra kvadrat?

Jo, man kan finslipa sin byggnadsingenjörskonst och sedan öva prickkastning på byggkonsterna tvärs genom storebrorsans rum... Det fanns bara en hake, Mamman upptäckte det hela och satte P för vidare övningar!

Sen kan man äta en massa små, goda mellanmål en gång i timmen...

...och vara kreativ med all den nya leran som femåringen och treåringen fick då de fyllde år.

Fast om man är ett år får man nöja sej med pennor och papper (lera smakar uppenbart väldigt gott har Mamman förstått)...

Helt klart så räckte inte pappret till då dottern tog ut svängarna, eller kan det kanske vara så att hon sett hur tonåringen kommer hem med armarna fullmålade av text och småbilder varje dag och vill vara som henne?

Krigsmålning i all ära, månne Lillen var indian i ett tidigare liv?

När så maten är intagen och köket röjt så kan man alltid hjälpa Mamman med städningen medan en av de sjuka brorsorna ligger och sover precis bredvid.

En lång, seg dag som nu närmar sej sitt slut. Mamman hade sett fram emot en lång varm dusch eller kanske ett bad då ungarna kommit i säng... Men ni vet den där lagen, "Lagen om allts Jävlighet", har ofta en förmåga att träda i kraft vid de mest dumma tillfällen.

Precis då Mamman skulle till att duscha kom de stora barnen och förklarade att vattentrycket var minimalt. Tur att de upptäckte det så att Mamman hann fylla på kannor och hinkar med vatten till välling och spolning! ;)

Shannara's SaturdayMix #34 - Closed

Welcome to Shannara's SaturdayMix!

First of all - I'm so sorry that I haven't comment your pictures for AIM, but my life is a little bit upside down at the moment.

Jag ber så mycket om ursäkt för att jag inte hunnit kommentera förra veckans bidrag, men livet är upp och ner här just nu med sjuka barn och en del i det övriga livet.

This is a photomeme that everybody is welcome to join whether you use your cellphone or the best camera on the market to take your pictures.

Read the rules here>>

This weeks theme is Closed. (Stängd)

As always there are no rules, intrepret the theme in anyway you like.

Use your imagination, make it special. Remember, the sky is the limit!

Let's play!

Inte redan väl?

Efter en lång natt fylld av vakande (lyckades slumra lite mellan halvsex och halvåtta i morse), tempande och nedkylning så vaknade Lillen med 39,6 graders feber. Jippie, det går åt rätt håll!

Morgonen bjöd på skådespel, barnen bjöd på livlighet och faster bjöd på en lång pratstund och tvingades lyssna på min, mycket envisa, dotters stöniga gråt då hon inte kunde det hon ville och inte ville ha hjälp med det hon inte kunde.



Nog för att vintervärlden är vacker, men huh, inte redan!

Småbarnen var dock utomordentligt nöjda och var utanför dörren relativt snabbt efter att de andra lämnat hemmet och begett sej till skolan.

Tur att Mamman kan fota från balkongen! ;)

Resten av dagen har varit ett enda långt, segt, passande, gnällande och plockande. Nu sover de två minsta och Lillens feber sjunker stadigt. SKÖNT!

Vem la den ordern?

Sitter och vakar över min lilla sötnos, febern är nu nere i 40,21 grader efter dubbel dos febernedsättande (i enlighet med sjukvårdsrådgivningens direktiv efter konsultation på telefon), dags för nästa dos runt halvfyra.

Bäst som jag satt här kikade jag ut och ser snön vräka ner. SNÖ! NU? Vill inte ha det, vem har lagt in den ordern? Kom hit så ska jag se till att du får nog av snö för en livstid... =(


Hoppas att jag inte behöver åka in till sjukhuset inatt, trött, mörkt, snö och sommardäck... Hur ska jag hinna byta "skor" på bilen? Hur ska jag kunna stå härute i snöyran med alla barn och göra det?


Ska lägga mej framför tv:n nu, ville bara att ni alla ska veta att hur mycket jag än kan tyckas ha gnällt över mitt liv idag så vill jag fortfarande inte byta bort det. Mina barn gör mej rika, de lär mej nya saker varje dag och de tränar mitt tålamod och min multitaskingförmåga för jämnan. En utbildning av livet som inte går att tillförskansa sej på annat vis, men som är nyttig att ha i bagaget för framtiden!

Dock tycker jag att de dagar som går ut på att överleva istället för att leva är tyngre än de andra dagarna, tack och lov är de också mycket färre! ;)

Sjukhuset nästa?

Eftermiddagen kom och oväder nalkades både ute och inne...

Tack och lov beslutade min syster sej för att jag behövde hjälp då hon klev innanför min dörr för att hämta sin son så hon tog med min stora dotter in till Lilla staden och utförde sina ärenden och sen handlade de mat på McDonalds och kom hem med. Därefter hjälpte hon mej med ungarna så att jag kunde ta tvätten och hon diskade en stor del av disken! (Tack så mycket för hjälpen)

Nu har jag precis varit i kontakt med sjukvården eftersom min son har feber på närmare 41 grader trots febernedsättande och Pappan har kallat ut annan personal på jobbet så att han kan komma hit ifall jag måste åka in till sjukhuset.


Mina stora barn håller på att utfodra och lägga sina andra syskon när jag sitter här och vakar.

Håll nu en tumme för att febern vänder och vi alla är pigga i morgon...