Igår kväll tvingades jag åter att glo på detta spektaklet Idol. Min nästantonåring måste ju nödvändigtvis titta på det, MEN inte för att hon är intresserad utan för att alla andra tittar... Eh... Min Sleazerockande RockingQueen tittandes på detta hjärndöda poppandet rimmar helt vilse. Jag menar inte att alla dessa låtar är dåliga... Inte alls. Jag lyssnar till och med på radion ibland! Kan i och för sej tillstå att jag tycker det är smickrande att mina gamla plattor går varma här hemma...
Åter till Idol... Jag diggar faktiskt juryn djupt, speciellt vid de tillfällen då de är som mest dissande... Sitter och kollar på uttagningarna runt om i Sverige mer än gärna och flinar lätt åt många av de människor som söker. De måste väl ändå förstå själva att de inte har en chans en hel hög av dem? De tar verkligen detta med att sikta mot stjärnorna och nå trädtopparna till en ny nivå!
Jag beundrar faktiskt de som så uppenbart sjunger uselt. Jag beundrar deras mod att frivilligt ställa sej och gala inför hela Sverige och sen bli förödmjukade så att vi andra lika usla sångarna har något att skratta hysteriskt åt. Jag beundrar att de så starkt går in för att förverkliga sina drömmar!
Jag försöker att lära mina barn hur viktigt det är med drömmar. Ända sen vaggan har de alla fått veta att man kan nå hur långt som helst om man jobbar för det. De har fått veta att man måste ha ett mål och lägga upp en plan för att nå målet. De vet att på vägen dit måste man ha delmål och de vet att när man når ett delmål så är det viktigt att på något sätt belöna sej! Hmmm... Jo, jag är nog värsta coachen, men jag föredrar det framför att vara curlingförälder.
Det kan handla om en enkel sak som att storstäda sitt rum. Vilket inte alls är särskilt enkelt för barn över åtta års ålder har jag fått erfara OCH jag minns faktiskt själv hur det var... Hur en tidning lockade i ett hörn och hur man hittade en bunt brev i en låda och försjönk in i gamla minnen istället för att ta sej framåt mot målet. Har man mål att nå under tiden och belönar sej för varje etapp så funkar det... Ibland hjälper jag som förälder snällt till med belöningar i form av ”Städar du din byrå före fem så får du använda din dator en timme!” vilket i barnens öron låter ”Har du inte städat byrån om fem minuter så har du dataförbud resten av dagen!” Och sen är tonåringen lös...
Än så länge har jag dock bara fått höra att jag är hatad ett par gånger och att jag är pinsam (men det är sagt med ett skratt)... Än så länge...
Jag vet att snart kommer en period då barnen blir riktiga tonåringar en efter en och jag kommer att bli hatad och hotad, jag kommer få dörrar i ansiktet, jag kommer få höra ”Jag ska flytta hemifrån” och ”Jag kommer döööö” eller ”Jag tar livet av mej om du gör si och så”. Kanske kommer någon hem med en icke godkänd piercing en dag, eller med i mina ögon för mycket smink, färgat hår eller en tatuering. Säkert kommer de rymma lite med... Och de kommer garanterat att ljuga och jag kommer garanterat gå på deras lögner flera gånger om. Jag minns, jag har också varit tonåring. Även om jag var en hemskt lugn sådan som inte drack något eller hade sex före 16 års ålder och som oftast kom hem i tid även om klockan medvetet ställdes om ett par gånger (tur att det är så poppis med mobiler numera hehe)... Håller tummar och tår för att undret återuppstår och att alla mina sex telingar blir lika lugna som sin mor.
Men jag vet också att det kommer vara jag som får alla glädjande besked först och jag vet att det är mot min axel de alla kommer att gråta ut då de förlorar sin första kärlek. Jag vet att det kommer vara jag som alltid står vid deras sida i vått och torrt, vad som än händer, för att fånga upp då de faller eller putta på för att de ska nå högre. Jag vet att mina barn vågar bete sej så här mot mej för att de litar på min kärlek och för att de känner sej trygga med mej! Jag vet att jag är den bästa mamman mina barn kan ha!
”Amor vincit omnia” ”Kärleken övervinner allt”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar