torsdag 30 september 2010

Haltande förmiddag

Sprängande huvudvärk, svidande ögon, ont i halsen och tät i hela huvudet - Mammans uppvaknande denna morgon var allt annat än trevlig. När hon dessutom lyckats sätta sej upp i sängen hörs en lätt krasch då någon, ni vet INGEN, lyckades slänga iväg dosan till parabolen.

Efter att ha tejpat ihop skiten med silvertejp (när det inte går att fixa med silvertejp så är det trasigt på riktigt) lyckades Mamman få i sej en värktablett och förflytta sej in på badrummet för att försöka blåsa ut hjärnan genom näsan.

När en dag börjar på detta sätt så kan man vara säker på att dagen inte har mycket gott att bjuda på fram till sängdags!

Morgonen haltade sej fram och när skolpojkarna kommit utanför dörren var Mammans ynka energignista slut. Det hjälpte inte hur enerverande de små än tjatade om tv-spel, målarfärg och bad, de fick nöja sej med en film!

Lillen somnade om redan vid tio och Mamman beslutade sej för att vila med honom medan de andra satt försjunkna i Scooby Doo, men då satte telefonerna igång att ringa (varför ringer alla när man inte orkar prata?).

Mamman fick ingen vila för precis då hon lagt sej tillrätta vaknade ettåringen och i samma veva rök femåringen och treåringen ihop över en låda lego.

Dags för lunch. Tur att det finns panpizza och tur att mormor lagat för mycket pannkakor till kidsen igår kväll då hon, syster och Minibatman var här och såg efter ungarna då Mamman var på föräldramöte för tonåringen.

Ett trevligt föräldramöte var det, mycket information och naturligtvis en del negativa saker... Men långt ifrån så emotionellt energikrävande som de senaste två mötena varit.

En skrämmande sak, en otäck tendens kom dock upp. Hur långt kan barn gå?

En incident förra veckan:
En yngre elev häller och kletar ut mat på en annan yngre elev i matsalen. Vid närmare undersökning upptäcks att äldre elever BETALAT den yngre eleven för att trakassera en av sina jämnåriga.

JA, hur långt barnen kan gå hänger helt och hållet på hur deras föräldrar och andra vuxna runt om i samhället uppfostrat dem. Tyvärr vågar folk knappt ens uppfostra sina egna barn längre och ännu mindre andras. Men ALLA barn är ALLA vuxnas ansvar, anser jag!

Om du ser en unge stå och släppa luften ur ett cykeldäck, vad gör du då?
Om du ser två sexåringar slåss handgripligen, vad gör du då?
Om du går genom samhället och ser två äldre barn jaga ett yngre barn och ta dennes mössa, vad gör du då?

Bort med "Sköt dej själv och skit i andra"- mentaliteten!

"Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn" Var det en gång för länge sedan en klok människa som sa. Ett citat som är högaktuellt än idag.

Nu står halvfabrikat och ett försök till friskt luftintag på schemat!

1 kommentar:

Mona sa...

Fick genast dåligt samvete då jag vet att jag ringde två gånger, dumma dumma mig.