Livet i "halvcorontän"

Det händer inte så mycket i min värld just nu. Jag är på jobbet och jag är hemma, håller mej undan andra människor så mycket jag kan då min läkare sagt åt mej att vara försiktig med tanke på vilka mediciner jag äter. Älskling jobbar hemifrån, med några enstaka uppdrag som måste utföras rent fysiskt på plats hos olika företag och barnen är naturligtvis i skolan. Om de vill träffa kompisar så får det ske i mindre grupper och utomhus.

På min arbetsplats ser vardagen lite annorlunda ut och jag måste säga att merparten av våra kunder är duktiga på att följa de rekommendationer som folkhälsomyndigheten ideligen upprepar. Jag tänkte faktiskt ta med er på en liten rundtur i "min" lilla butik och arbetsvardagen så som den nu ter sej.

Det första man möts av i entrén är ovanstående skylt, den finns dessutom uppsatt på flera ställen i butiken som en liten påminnelse.

Så ofta det finns tid över så spritas handtagen på kundvagnar, kundkorgar och de ytor som finns på kassadisken som kunderna kommer i kontakt med. Även övriga ytor som t.e.x. handtag på kyl- och frysdiskar får sej en omgång oftare än vanligt.

I hyllorna finns ett och annat hål. Det är brist på en del varor och där hyllorna gapar tomma på grund av varubristen så sitter små skyltar som även de har sloganen "Handla med hänsyn".

När man kommer fram till kassalinjen så är avståndet man bör hålla i kön markerade med röda, väl synliga, klisterlappar på golvet.

I kassan har även vi fått upp ett skydd, precis som de flesta andra butiker.

Kassalinjen från andra hållet.

På väg ut så sitter stora skyltar som upplyser och påminner oss alla om hur vi bör bete oss och varför en del hyllor är tomma bland annat.

Förutom de skillnader som jag beskrivit ovan så ser även vår övriga service annorlunda ut nu. Vi försöker "dra vårt strå till stacken" när det gäller att skydda våra äldre och andra utsatta grupper genom att erbjuda hjälp med handlingen. Man kan maila eller ringa till oss med sin shoppinglista och få varorna levererade via bakdörren så att man på så sätt slipper komma in i butiken och träffa andra kunder. En extra service som uppskattas väldigt mycket!

Här hemma rullar vardagen på, ganska lika som den brukar te sej. Är man en stor familj så får man ändå en stor del av det sociala tillfredsställt utan att behöva utsätta sej själv och andra för onödiga risker. Ibland händer det visserligen oförutsedda saker och ibland försöker somliga att skoja till dagarna. =)

Förra måndagen stod Alvin och Jesper för middagen och när de fick bestämma så blev det pizza! Tre olika varianter, en med tonfisk och mozzarella, en med skinka och mozzarella samt en lyxigare variant med skinka, mozzarella, svamp och soltorkade tomater. Tack grabbar!

Dagen efter kom Alvin hem från skolan och hade bandage runt handen. Han hade ramlat på skateboarden i skateparken på idrottslektionen och ramlat illa. Eftersom han hade så ont så ringde jag 1177 för att se vad de tyckte. Förberedde mej på lååång telefonkö, men döm om min förvåning när jag kom fram direkt. De tyckte absolut att vi skulle åka in till akuten så de fick titta på handen. Sagt och gjort, jag och Alvin satte oss i bilen och åkte in. På vägen dit meddelade vi både Pappan och Mamman om vad som hänt och var vi var på väg. 

När vi kom fram fick vi först gå in i ett tält för att skrivas in och svara på frågor om hur vårt allmäntillstånd var. Därefter fick vi gå in på akuten där jag fick journalen direkt i handen och sen pekades vi mot ortopedavdelningen.

Där mötte läkaren oss direkt och konstaterade att handen skulle röntgas och vi fick sitta ner i tio minuter innan vi pekades vidare mot röntgenavdelningen med instruktioner om vilken gata vi skulle följa och vilken hiss vi skulle ta.

En numera vanlig syn på sjukhuset oavsett vilken avdelning man hamnar på.

Efter röntgen fick vi gå tillbaka till ortopeden...

...där handen fick lite gips. Läkaren kom in och rapporterade samtidigt som det gipsades. Tre veckor med gips och ta det lugnt blev ordinationen. Ingen fotboll, skateboard, cykel eller studsmatta på ett tag med andra ord.

Lite nöjd över gipset (i alla fall de första två dygnen, nu efter en vecka har han tröttnat). Hela sjukhusbesöket var över på mindre än 90 minuter, så snabbt har det aldrig gått på akuten i hela mitt liv!

Vi fick ett par riktigt varma dagar (som jag tyvärr jobbade bort i stort sett) och värmen förde med sej en del bus utomhus. Barnen är väldigt trötta på våra regler om att man inte får göra volter på studsmattan, hoppa med en miljon bollar som sällskap eller cykla i skogen bland rötter och stenar. Vi har dock låtit dem förstå att det kan bli långa väntetider på sjukhuset om de skadar sej illa.

Varje morgon klockan nio så har Älskling morgonvideomöte med sina kollegor och han har utmanat sej själv genom att försöka ha det på olika ställen varje dag. Han har avklarat båten (som står på trailer på gräsmattan), sängen, barnens soffa på övervåningen, köket, altanen och studsmattan. =) Det sistnämnda lyckades jag föreviga!

Min knasiga Älskling!

Kreativiteten flödar i familjen - William har haft spanskaprov och hittade på ett sätt att lära sej en hel massa olika ord! Det sitter post-it-lappar på en hel massa saker här hemma just nu. Vilket får som positiv bieffekt att alla familjemedlemmar plötsligt vet vad skinka, mjölk, ost, stol, gryta, dörr och så vidare heter på spanska.

Stopp i trafiken på väg hem från jobbet, helt okej med den här utsikten! =)

Maskrosor = Sommar?

I lördags bjöd Jesper och...

...Emilia på kycklinggryta med ris. (Och på söndagen stod Älskling vid grillen och fixade hamburgare med grillad färskpotatis, men för en gångs skull förevigades det inte. ;) )

"Kan jag få smaka lite husse?" Tror minsann Älskling skämmer bort de fyrbenta barnen när jag inte är hemma, sådär skulle de aldrig våga göra om jag satt vid bordet och åt! <3 p="">

Idag blev det våfflor till middag som Milo...

...och William stod för. Riktigt frasigt goda blev de!

Slicka grädden ur visparna, ett måste om man får tro de två yngsta! Älskade ungar!!!

Avslutar med en liten hälsning från kaosfamiljens yngsta vilding! Han hälsar att: "ALLA ska vara rädda om varandra! Man ska komma ihåg att sina barn är viktigast i hela världen och därför måste man vara rädd om alla människor så att man får ha sina morfarar, mormorar, farfarer, farmorer och alla andra som någon tycker om kvar och inte den dumma coronan kommer till dom." Min lilla kille med ett så stort hjärta!

Jag håller med Milo, ta hand om varandra, var rädda om varandra, följ alla de råd som ges. Förstå att det i längden räddar liv. Jag förstår att många börjar tröttna, jag förstår att många studenter är besvikna, men just nu så passar det sej inte att vara egoistiska.

Min Jesper tar grundenten i år, vilket inte riktigt går att jämföra med studenten visserligen, och även de får göra uppoffringar. Här har man bal varje år, men inte i år. Här har man en stor middag med alla nior, men inte i år. Däremot så kommer de äta lite finare lunch klassvis. Här har man utspring likt studenterna när man tar grundenten, men inte i år. Som Jesper själv sa: -Det är bara att gilla läget! Om inte annat kanske man kan ha en bal som reunion om ett år!