"Mamma, gråter du?"

Iskall, rå (vad annars) filmjölk i luften hela dagen... Tungt, kallt klibbigt.

Mysa runt inne tycktes vara en god idé.

Tycktes, fram till middagsdags vid sex. Innan det var de stora barnen borta, de små rumsterade om med lego, dataspel, dockor och vm i sänghoppning.

Det var lugnt, mamman var seg, lillen mumsade mjölk, ”lekte” i sitt babygym och sov i sin vagn. Mamman borde mellan varven ha städat och plockat och diskat och underhålla de stackars barnen. Kanske? Men visst är det väl bra för barn att ha tråkigt ibland. Eller?

In med lasagne i ugnen, bläddra lite i en tidning... Lite egentid måste ju mamman ha.

Så plötsligt när mamman plockar lasagnen ur ugnen hörs ett djungelvrål, likt tarzans, och sen ett brak och ett skrik och ett till skrik och ett tredje skrik.

Mamman gör sin berömda sorti och tar sej genom lägenheten på mindre än två röda för att finna ett barn intvinnat i gardinerna, ett annat barn som febrilt försöker lösgöra det tredje barnet från undersidan av en gardinstång. (och naturligtvis var batteriet i kameran slut)

”Vi leker bara Tarzan vet du mamma, Snufflan är Jane och jag är apan. Tarzan hoppar i lianer så vi klättrade upp i Snufflans säng och sen upp på hennes byrå och sen satt apan på tarzans rygg och de skulle rädda Jane och vi svingade oss i den lianen... eh... gardinen, men den ramlade med oss. Jag tror vi behöver starkare skruvar mamma?”

”Mamma?”

”Mamma?”

”Mamma, gråter du?”

Mamman låg i en hög på golvet och skakade av skratt... Lyfte huvudet och tittade på röran en gång till och brast ut i ett gapskratt som inte är av denna världen...

”Mamma? Har du blivit tokig nu mamma?”

”Ja, jo, mamman har blivit galet tokig, men det går över.”

Efter en gemensam skratt och kramstund mitt i röran på golvet lyckades fästa upp gardinstång och gardin hjälpligt igen. Sen var det dags att stoppa maten i magen. Snufflan åt tyvärr med händerna, nu igen.

Efter att ha plockat in kylvarorna så skulle jag kolla till ungarna som precis fått fram ”Sing star” för att sjunga lite. Innan jag hann fram hör jag hur tioåringen sjunger ”Jag vann, jag vann, du suger jag vann” följt av ”Stort vann jag också!” Han tävlade mot femåringen som satt bredvid med ögon som vällde över av tårar. Behöver jag ens säga att både spel och datorer rök all världens väg ett par dagar framöver för en viss Dödskalle.

En miljon gånger har vi pratat om detta. En miljon gånger kommer han och gråter för att hans jämnåriga kompisar gör så mot honom och en miljon gånger så tycker han att de är dumma och vi diskuterar mobbing och hur han känner sej då han utsätts för denna kränkning. Sen trycker han ner sina yngre syskon värre än han själv blir nedtryckt. Jag förstår att han blir frustrerad, men han måste ändå förstå att så gör man inte.

Efter att lugnt ha diskuterat detta än en gång tittade jag mej runt i det som en gång varit mitt vardagsrum. Var blev det av???

Nu sitter jag här i en röra av bilar, klossar, äppelbitar, lakan, sängkläder, kuddar, filtar, dockor, lego och halvtuggade Ahlgrens bilar, som är svårare än tuggumi att få bort under fötterna. I köket väntar all middagsdisk och snabeldraken är i stort behov av rastning. Inne i småbarnens rum tävlar de i decibeltävling tror jag. Ni vet dessa tävlingar med bilstereos... Där man ska ha högst ljud. De suger fett jämfört med mina kids när de startar!

Dags att kavla upp ärmarna och ta reda på Snufflans ”bajjkôrv” som hon högljutt och glatt deklarerar har hamnat i blöjan nu.

Varför säger man att man ska byta bajsblöja för? Är ju fruktansvärt dumt att sätta tillbaka skit i rumpan när man precis gjort den ren!

”Småbarnsbajs är det bästa kitt för hustruns trohet i huset ditt” (Ja inte f-n hinner man göra staden osäker mellan amningar och blöjbyten inte)

Vinter i antågande

Äntligen har jag fått bestämmanderätt

Låg i sängen i morse och lyssnade på min Snuffla när hon "samtalade" med sin far.

Min lilla tjej är väldigt noga med att ofta poängtera att det är HON som BESTÄMMER i alla olika situationer som uppkommer på dagarna. Lika ofta förklarar jag för henne att hon inte får lov och att det faktiskt är jag som vuxen som bestämmer. Och alla gånger slutar det med att hon gastar att hon faktiskt visst bestämmer för att direkt efter rusa in i sin säng och vila.

Men denna morgonen, gott folk, hade polletten äntligen ramlat ner i rätt hål!

När pappan inte höll med deklarerade lillgumman med hög röst att det är MAMMA som BESTÄMMER! Basta! ;)

"Den som har guldet bestämmer reglerna" // Murphys lagar

Hysteriskt

Jag var tvungen att åka hemifrån idag. Det kröp i hela min kropp... Letade och letade efter en anledning att dra till stora staden. Upptäckte att vällingen var slut och blöjförrådet började sina så lyckan var gjord.

Det är så skönt att åka bil med mina ungar. På riktigt. Jo, jag menar allvar. Vi hinner prata i lugn och ro, lyssnar på musik och sjunger med... Numera har dock RQ börjat klaga när mamman tar till ton. Konstigt? Jag fattar ingenting?

Så där åker vi i godan ro och plötsligt avslöjar Dödskallen att han drömmer om att bli Raggare. Okej, tänker jag. Han menar nog raggare som åker på utställning eller cruisar i gamla fina bilar och lyssnar på lite gammal musik... Kanske lite rockabilly, skinnpaj, brylcreme eller så. Men nej nej... Inte alls! Han ska bli som Ronny och Ragge. Åka sleten Fårrrd full med wunderbaums och käka raggarballe med extra svängdörr. Skillnaden bestod i att han minsann ska lyssna på ”Guns n' Roses” och ”Twisted Sister”.

Åkte förbi driven på McDonalds och efter vi hade handlat och jag delade ut maten så fick RQ syn på en stor reklamskylt för Big Mac originalet och utbrister ”Men, va äcklig ska inte den hamburgarn vara då? Gjord på kött sen de uppfann den. Originalet liksom...”

I övrigt hann vi diskutera maggubbar (vad det är kan vi återkomma till i ett inlägg någon tråkig dag), prata om varggropen som Snufflan trodde hon ramlade ner i igår och uppfinna ett nytt svärord jämte vårt Gargamel, nämligen MÖGGEL. Perfekt, nu har vi två ord att svära med! =)

Väl inne i staden kom vi på att vi ju skulle på Halloweenfest senare på kvällen. Tur att vi kom på det då och hann hitta kläder till Dödskallen, häxhatt och näsa till mamman och en massa mera smink och hårfärg.

När vi väl kom hem var det ganska exakt en timme kvar tills vi skulle vara på festen en mil härifrån. Bråttom bråttom...

Susade upp, ryckte fram tutten och slängde mej i soffan för att amma Godingen samtidigt som de andra letade kläder och försökte byta om likt yra höns.

Till Dödskallens liemannendräkt var det en mask så han var färdig först, Snotti fick på sej sin, numera älskade, skelettpyjamas, målades vit i fejset, svart runt ögonen och fick blod rinnande ur munnen samt grönt och guld i håret. Puddeludding hoppade ner i Dödskallens gamla dödendress och ville vara vit i håret och kolsvart i plytet. Snufflan blev en söt sessa i rosa klänning med glitter i hår och ansikte och RQ omvandlades till en vampyrdam med blå läppar och vitdammigt hår.

Sen skulle ju Godingen ha något på sej. Klockan närmade sej snabbt 17,00 då festen skulle börja. Helt desperat kom vi på att han får vara tomte och knölade ner honom i en tomtesparkdräkt som så när som på en halv millimeter inte passade, men vi lyckades dra i den lite.

Packade på alla skor och jackor, knäppte ner lillemannen i babyskyddet och rusade mot dörren i vår kamp mot klockan. Men ajdå, mamman skulle ju klä ut sej med... In igen, tur att jag är ungefär lika smidig som ett kylskåp som cyklar på badkarskanten. Jeans, svart tröja, häxhatt och en grymt ful näsa fick duga (sen så var jag ju svart, vit, blå och glittrig om nävarna med =) ). 17,01 satt vi färdiga i bilen!

Väl framme fanns det naturligtvis inga normala parkeringar kvar, men jag lyckades baxa ner bilen halvvägs i ett dike. Packade ut alla barn och en vagn, sträckte mej in bakom förarsätet och grabbade tag i skötväskan... INTE... Den hade vi naturligtvis åkt ifrån. Panik i två sekunder innan jag mindes att vi har en krisväska liggandes i bilen för sådana här lägen. Pustade ut och knallade glatt, lätt svettig, in.

Ungarna placerade sej tillsammans med de andra barnen i en ring för att höra vad som nu skulle ske och Godingen krävde fram matförråden igen för att få äta klart i lugn och ro.

Sen blev det pyssel, barnen fick fixa egna godiskorgar av gamla mjölklitrar, papper i olika färger, tyg, lim och diverse annat krafs samt måla ögon på genomskinliga plastglas. Därefter förvisades vi ner i matsalen där det serverades Grönt slemmigt hår med avhuggna fingrar och bloddryck.

Efter det fick alla ett varsitt öga till efterrätt.

Jag är helt förundrad över hur hoppiga, skuttiga, springiga, skrikiga, allmänt jobbiga ungar kan vara. Där sitter par av föräldrar med två eller tre barn och kämpar som små svettiga blå (ja, ni vet smurfar) med att få barnen att sitta stilla och vara någorlunda tysta och se väluppfostrade ut.

Själv stod jag lutad mot en stolpe, vaggade förstrött på vagnen och kikade stolt på mina fem barn som satt i en rad och åt. När Snufflan behövde hjälp att skära korven fixade RQ det utan en suck och Dödskallen gick själv ut i köket och frågade artigt om de möjligen hade saft eftersom han och de flesta av hans syskon inte vill ha kolsyra. Nemas Problemas liksom. Fan vad mina barn är bäst!!! (när det gäller)

Sen blev alla indelade i grupper efter ålder för att leka lekar. I den sista leken fick vi gå ut utomhus och leta spindlar till storhäxans dryck. Spindlarna tog alla sen med sej till häxans håla och bytte mot en påse godis.

Festen avslutades med en saga. Precis då en av häxorna började läsa kände jag hur Godingen vred sej lite i famnen, blöjan liksom lyftes ut från kroppen samtidigt som värsta smatterbandet brann av. Snabbt som ögat hävde jag över ungen på mage i famnen och formligen slet upp knapparna på baksidan av tomtedräkten och fick upp dem i samma ögonblick som en något mindre trevlig, gul sörja pyste upp på ryggen. Snygg räddning då man glömt alla bytattiraljer på hallgolvet!

Gick för att byta på lillfis, öppnade nödväskan och plockade fram en blöja... I storlek två. TVÅ! Han har fyra nu. Fanns inte en chans i universum att få på en sådan på honom, kanske två samtidigt... Men så pysslig är jag inte. Tur i oturen fanns det byxblöjor i väskan också. Så tre månader gammal har lillgrisen gjort byxblöjepremiär. =)

Hann upp lagom för att höra sagans slut, samlade ihop kidsen och packade ut dem i bilen. Slängde in vagnen på högkant i skuffen, plockade av två hjul för att kunna stänga bakluckan, tog sats, slog igen dörren samtidigt som jag vände mej om. KRAS... En isande känsla i magen, adrenalinet pumpades ut i blodomloppet med en hastighet av tvåhundratjugo kilometer i nanosekunden och i hjärnan hann tusen scenarion målas upp och jag undrade om jag ställde in vagnen så mögglit illa.

Vände mej sakta om, höll andan och kollade rutan. Inget, den var hel... Öppnade bagageluckan igen och undrade om inredningen på insidan kunde låta så när den gick sönder och då ramlade bitar av ett genomskinligt plastglas ut... GAH, någon av barnen hade snyggt placerat det där då jag lastade in de andra.

Väl hemma möttes vi av pappa2 som är här över helgen. Disken var diskad och han slängde in de små i duschen, fixade lillen för natten och tryckte ner lite macka i magen på småkillarna. Strax efter nio sov de fyra små. Skönt!

När väl lugnet lagt sej så berättade pappa2 att han kunde hunnit hit en halvtimme tidigare om det inte vore för att hans glasögon hade kommit bort. Han letade och letade i hela sin lägenhet efter dem... Han visste att han hade placerat dem på byxorna då han la sej igår kväll och sökte genom fickorna både en och två gånger. Slutligen hittade han dem... I byxbenet! När byxorna satt på! =D

Skönt att få avsluta den här roliga, hektiska, smått hysteriska dagen med ännu ett skratt!

”Ett gott skratt förlänger livet”

Släng skiten

Vi har en osthyvel. En osthyvel som alla gnäller över att den är kass. Om och om igen har jag förklarat för diverse olika familjemedlemmar att de ska slänga den. Lika ofta dyker den upp i lådan igen. Är den månne magisk?

Av någon konstig anledning så dyker en del av det jag dumpar upp lite här och lite var, en trasig filt som jag skickat RQ att slänga hamnar i källaren och en ljusstake som jag skickat iväg dyker upp någon annanstans.

Jag blir galen!

Om allt ska sparas på, varenda liten pinal som man tror ska kunna komma till nytta eller varenda liten pryl bara för att den tillhört någon man älskar så går man snart under.

Saker som bara samlas på hög tar energi, massor av energi som man skulle kunna använda till så mycket annat.

Det går inte att titta på en grej och tänka att man kanske, möjligtvis kommer att ha nytta av den någon gång om 50 år. Man kan inte titta på en sak och tänka att kanske barnen behöver den då de flyttar hemifrån.

Jo, en del saker kan man spara. Men inte ALLT!

När man sitter där med en hög av diverse prylar framför sej så ska man titta på var och en av sakerna och tänka ”Hur kommer jag känna mej om jag slänger denna?”, ”Hur kommer jag känna mej om tio minuter, tio timmar, tio dagar, tio veckor, tio månader, tio år?”

Ärligt talat så tror jag att man inte ens minns många av sakerna efter mycket kortare tid än tio år.

Nu ska hyveln i soporna!

Over and out...

Härlig höst

Kan man inte?

Dödskallen har hela veckan väntat på att få komma iväg på bowlingkalas idag. Han älskar att bowla...

Men så plötsligt kommer han och säger att han inte tänker gå? Mamman kliar sej i huvudet och förklarar att han inte kan hålla på och ändra sej bara två timmar innan det är dags.

”Men presenten är för mesig ju mamma” fick jag veta.

Tydligen kan man inte ge två små pussel med en hel massa bitar till föreställande hundvalpar och kattungar till en flicka som fyller tio år längre. Kan man inte det? Är jag så efter alltså? Hmm...

Inte nog med att jag tycker mej uppleva en tävlan mellan föräldrar till barn som ska på kalas om vem som köpt den finaste eller dyraste presenten, snacka om att spä på detta med att vara bortskämd, men nu ska även barnen själva tävla om vem som ger den bästa presenten i födelsedagsbarnets ögon.

Jag har nog missförstått det hela. Jag trodde faktiskt inte att barnkalas i första hand handlade om att födelsedagsbarnet skulle kamma hem en hel massa dyra, fina presenter utan att det var till för själva festens skull. För att barnet ska upphöjas lite en stund och firas av sina vänner. Att de tillsammans ska ha kul! Sen förstår ju även jag att det är kul att få paket, men har det verkligen blivit så otroligt viktigt vad som finns i paketen?

”Det finns bara två bestående gåvor vi kan skänka våra barn. Det ena är rötter, den andra vingar” //Hodding Carter

Bannlys alla lov

Lov längre än två dagar och kortare än tre veckor borde förbjudas! Mina barn har blivit djur, skogstokiga, mer vilda än tama i sin iver att vilja göra allt på en tidsrymd av sju dagar. Inte blev det bättre av att Snotti vaknade med feber igår då vi skulle varit till badhuset.

RQ deklarerade högt och ljudligt att hon minsann ska till badhuset innan det blir snö ute. Och förklarade hur dum i huvudet den stackars pojken är för att han har feber och förstör hennes liv. Sen att hon var förkyld först och förmodligen smittat ett par syskon här hemma, det betyder inget.

Efter en natt i totalt kaos, varför lär jag mej aldrig? Hur kan jag frivilligt utöka antalet barn under mitt tak med minst två stycken temporärt med jämna mellanrum? En natt fylld av fnitter, viskningar och tassande mellan rummen.

Halvtre inatt tystnade de äntligen och jag fick sova... Fram till halvsex då Snotti kom och Godingen vaknade och begärde fram juvret.

Gissa vem som vaknade med feber imorse?

”Det är sunt att vara sjuk av och till” //Henry David Thoreau

Dagens utflyktsbilder

Prioriteringsekvation

TRETTIOSEX jävla dagar med bara en tvättmaskin! Fjorton av dessa dagar var tvättstugan helt stängd på grund av branden. Bara denna veckan har jag haft ett barn som spytt ner en säng, en katt som spytt ner en annan, ett barn som har kissat i en säng och en bebis som bajsat i min säng. Dessutom så använder alla barnen kläder varje dag och ve å fasa, de skitar ner sej också. Och precis nyss spydde det andra kattkräket ner en matta! Jag som inte ens hunnit ikapp de två veckorna utan tvättstuga...

Ekvationen går inte ihop. Eller har någon av er en lösning?

Här står jag med en tvättid som varar i sju timmar och en maskin att tvätta i. Jag har fyra maskiner med vanliga kläder att tvätta, sängkläder till sju sängar, tre täcken, två kuddar, ett överkast och två mattor som också behöver tvättas. Som MÅSTE tvättas.

Dags att prioritera. Måste tvätta det som är nerspytt och genomskitet. Jaha ja, då finns ingen tid kvar till kläderna. Vad händer då? Jo, RQ får värsta utbrottet eftersom hon minsann bara har två par byxor att använda (de andra 24 paren i garderoben räknas tydligen inte?).

GAH! Giv mej styrka...

”Behärska din vrede och du fattar kloka beslut”

S-kurva

Igår kväll la sej Godingen halvsex och Snufflan tjugo i sex!!! UNDERBART... Fram till elva på kvällen då jag precis somnat och de vaknade.

Efter mjölktankning på liten så låg han bredvid och jollrade glatt, rakt ut i mörkret och Snufflan låg på andra sidan och var arg.

En timme gick och nästan två. Hann flera gånger gå igenom scenariot om hur det skulle bli då Snotti kom över till mej också.

När så väl Snotti kom så hade båda de små somnat. Han var naturligtvis tvungen att ligga där Snufflan låg. Hon vaknade och blev arg och skrek åt mej att gå. Jag förklarade att det här minsann är min säng och att hon får gå om hon vill ligga ifred. Då fick jag en utskällning som varade i tio minuter och förmodligen på grund av volymen väckte de döda borta på kyrkogården en mil bort.

Så tre personer på 90 cm, ett täcke och barnet i mitten vill INTE ha täcke på sej. Hennes ben och fötter virvlade konstant runt likt en helikopters rotorblad och hon skrek med jämna mellanrum att jag skulle gå och att hon minsann INTE tänkte flytta sej. Fötter i ryggen, fötter i ansiktet, nappar under höften.

Tillslut la sej Snotti skavfötters med oss och jag fick tillbringa resten av natten i skarven formad likt en dubbel s-kurva och finna mej i att ett par gånger i timmen bli väckt antingen av mjölkmonstret eller argbiggan och ett par gånger av en kille med akut skallebank.

”Att bli arg kan ibland vara som att hoppa in i en härligt ösig sportbil, trampa gasen i botten, köra iväg i full fart och sedan upptäcka att inte bromsarna fungerar”

Legitimt fet

Lite vanlig dagbok måste jag ju få slänga in också!

Min femåring har kommit på att han bara torkar sin rumpa om ingen vuxen är nära, min fyraåring kan numera torka sin rumpa själv och gör det flera gånger om dagen med stolthet, min tvååring bajsar i pottan och får inte torka sej själv och äntligen har jag fått byta en blöja utan bajs i på bebisen.

Min bebis är en liten fetknopp, en tjockis, en rund bulle. Bäst att passa på så länge det är legitimt att påstå att någon är överviktig.

Tre månader ung och bvc-besök som bevis på exakt hur rund han är. Vågen stannade på 8310 g och måttstocken visade 67 cm. Han och lillan som nyss blev två använder samma storlek på blöjor!

Hon har precis nått över tolvkilosstrecket och enligt Nalle Puh är hon numera hela 89,5 cm över havet.

I övrigt intet nytt i Shannaras hem!

Nu dags för House, me like, gillar ELAK humor och spydiga kommentarer!

”Den listige döljer den elaka avsikten som en nål i bomull”

Jag är INGEN

När småbarnens farmor var här i helgen var jag på väg till köket och fick höra följande.

”Puddeludding, är det här din tidning?” Frågade farmor

”Nej, det är ingens” svarade båda småkillarna i kör och Lillan la snabbt till ”Bara mammas!”

Där ser man. De små grynen är så vana vid att mamman hela tiden befinner sej i kulisserna eller mitt framför näsan så att jag har blivit en oviktig inventarie... Haha

Ända tills något är borta eller någon ska tröstas, en rumpa ska torkas eller man blir akut kramsjuk. DÅ är mamma viktigast i världen!

Och det är ju så det SKA vara! Mamma ska finnas där som backup och stöd hela tiden för att försiktigt styra in barnen på rätt spår då det behövs. =)

”Ingen visste att livet skulle börja och ingen vet när det slutar – ibland märker vi inte ens att det pågår.”

Jag VILL få tanka själv

Idag har kräkmedlet till bil varit och blivit kopplad till en jäkla dator, som om man har tur, berättar varför bilen lyser värre än stora staden då den pyntats inför julen. En dator som tar minimalt med ström i max en timme. Och för detta får man hosta upp många modiga slantar.

Tänk så mycket enklare det hade varit om reparatören lyssnat på mej från början. ”Det är förmodligen en givare som gått” sa jag till dem. ”Ja, det är troligt” får jag till svar... Sen ska datorn ändå kopplas in. För man kan ju inte kolla något rakt av i dessa nyare vidunder till bilar som finns.

Tacka vet jag min gamla Amazon som jag hade en gång i tiden. Hade man bara en fläktrem, silvertejp, plastbitar och en bit slang i biten så tog man sej hur långt som helst! Tänk sen vad lätt det var att byta glödlampor på den. Nu för tiden ska visst bilarna lämnas in för det med.

Snart får man väl inte ens tanka och fylla på spolarvätska själv heller?

”Boing” Low Fuel...

-”Gah, vad gör man nu då?”

Bläddrabläddrabläddra. -Low Fuel se sid. 21... Bläddrabläddra...

-”Ah, där står det”

Kör till närmaste auktoriserade bilmack för märket i fråga och få tanken fylld.

Ok. Kolla karta!

-”Dit ska vi”

Köra köra köra.

Attans bensinen hann visst ta slut. Ringa bärgare!

-”Kör mej till närmaste statoil, tack!”

-”Det blir femhundra spänn”

-”Jaja, tack tack!”

Dörrpingel, pling pling

-”Hej, jag har visst fått slut på bensin, det är ganska akut. Har ni någon ledig just nu?”

-”Ett ögonblick”

Knatter smatter knattrar med fingrarna mot disken. Vänta vänta... 10 minuter, 20 minuter.

-”Ja, då kan du köra in bilen i dörr nummer tre!”

-”Ursäkta, men min bensin är helt slut. Jag KAN inte köra in den”

-”Jaha... Ja... Ett ögonblick.”

Ticktack ticktack... Ytterligare 20 minuters väntan.

-”Nu har jag nått kristeamet, de går ut med en dunk inom en timme, var god vänta vid bilen!”

Sitter i bilen, fryser rumpan av mej i exakt 62 minuter.

Fram med en femlitersdunk, fylla i. Köra bilen till port nummer tre. In och fylla tanken till max och tillbaka till kundtjänst.

Plingeling

-”Jag skulle be att få betala”

-”Mmmm, då ska vi se... Det blir 500 för kristeamets utryckning, 200 för krisbensinen, 2000 för tankningen och eftersom vi har rabatt på bensinen idag kostar den bara 700 kr. Så 3400 kr tack!”

Ja, ni vet... En vacker dag sitter vi där med tummen totalt inväxt i näven!

”Den första bilen i livet glömmer man lika lite som den första kvinnan” //Stirling Moss (Eller första mannen om man inte är flata om jag får be att tillägga)

Mobbing!

Satt just och pratade med min stora son och det verkar tack och lov som om mobbingen mot honom i skolan minskar.

Är så glad att de vuxna på ”vår” skola tar detta på allvar och har kallat in elevvårdsteamet på ett tidigt stadium och nu jobbar efter den så kallade Farstamodellen.

Jag minns själv hur min uppväxt var. Hur skolgången tyngdes ner av de elakheter som barnen i skolan hade för sej mot mej. Jag minns än idag känslan då jag med en stor, kall klump i magen klev in på skolgården och de andra tjejerna ställde sej tätare i sina små klungor och vände ryggarna mot mej. Jag minns hur jag på rast efter rast tvingades av lärarna att vara med de andra barnen och hoppa hopprep. Så fort läraren vände ryggen till piskade de andra mina ben med hopprepet eller höll det så högt så jag snubblade då jag hoppade. Sen skrattade de och skrattet gjorde så ont, mycket ondare än piskrappen eller de uppskrapade knäna.

De retade mej för att jag var tjock, vilket jag absolut INTE var då, de retade mej för att min pappa var chef på ortens Närköp där vi bodde då. I många år fick jag heta Närköp, oftast av de äldre eleverna. De retade mej för att jag hade ”fel” kläder... O.s.v. i all oändlighet.

Killarna retades de med, men de slog istället, eller sparkade, eller knuffade ikull cykeln med mej på då de for förbi. På ett sätt var det lättare för då kunde man ge igen. Jag kunde slå tillbaka så att de också fick ont. Men hur fryser man som ensam tjej ut en grupp tjejer?

Jag hade ändå lite tur, eller hur man ska uttrycka det? Ett par av tjejerna lekte med mej då vi inte var på skolan. Då var jag som alla andra. Och sen hade jag en kompis, min bästa kompis i hela världen som hela tiden stod på min sida. Utan det hade jag nog inte tagit mej igenom skolan heller.

Vändpunkten för mej kom i sjätte klass då jag tröttnat på att ta så mycket skit och helt enkelt klappade till en av tjejerna i klassen. Konstigt nog blev vi vänner då och än idag tillhör hon den lilla skara av vänner som jag håller närmast hjärtat.

Min grabb blir för tillfället retad för att han är svag, mesig och för sitt långa hår, som han själv valt att ha, och blir bland annat kallad tjej och bög av ett fåtal elever. Egentligen är det ju inte hans hår som är problemet, utan det är de andra barnen som har problem. Min son är modig, i alla fall i mina ögon, som vågar och vill behålla sitt långa hår trots glåporden.

Jag vet ju att om han skulle klippa sej så skulle de andra snart ha hittat på något annat att reta honom för. Han tillhör tyvärr en skara av barn som har lätt för att hamna på de mobbades sida. Ja tyvärr så finns det en sådan grupp som är mer utsatta än andra på grund av att de är mjuka till sättet, lite osäkra och fysiskt svagare.

Jag har sådan lust att riktigt ruska om de här barnen som mobbar honom. Jag blir så arg och jag känner åter min egen ilska, sorg och hopplöshet, som jag kände under skoltiden, komma krypande.

Jag lovade mej själv tidigt att jag skulle göra allt för att inte mina barn skulle bli mobbare, de har hela tiden vetat om hur min skolgång var och vi har ofta pratat om hur de ska agera om någon retar någon annan. Att de ska ställa sej på den utsattas sida och vara dennes vän och berätta för vuxna på skolan vad som händer.

Men jag vet inte hur jag ska skydda dem från att bli retade? Jag försöker se till att mina barn ska ha en personlighet de är stolta över, jag försöker lära dem att stå upp för sina val, jag försöker lära dem att vad man har för utsida eller bakgrund inte räknas. Jag har försökt förmedla till dem att man aldrig ska ha förutfattade meningar om någon, att man alltid ska lära känna en person för den den är och inte för vad andra människor säger att den är.

Blir man mobbad i skolan under en längre period så formar det personligheten hos en själv för resten av livet. Jag blir än idag fruktansvärt nervös då jag ska prata inför en hel grupp eller ringa ett samtal till en okänd människa. Jag är osäker och ofta bränner tårarna bakom ögonlocken då jag blir arg eller frustrerad eller känner mej ”hjälplös”.

Det är fruktansvärt jobbigt då min vikt kommer på tal. Jag vet att jag är överviktig och jag vet att jag måste göra något åt det. Jag ska göra något åt det när min motivation kommer ikapp verkligheten, men det hjälper inte att andra påpekar att ”nu måste du verkligen göra något åt din vikt”. Det knuffar bara ner mej till ruta ett igen och känslan som jag hade då jag som nioåring fick höra hur äcklig jag var pyr under ytan.

Jag vet precis hur min son känner sej, jag har varit där. Jag är glad för att min son faktiskt vet att det inte är han som är offret egentligen utan att det är de som retas som är det. Jag är så glad för att vi har pratat så mycket om mobbing. Jag är så glad för att han vågar prata med mej om det. Jag är glad för att han vågar ta upp hur han känner på skolan med elevvårdsteamet och med de andra eleverna ihop med läraren. Jag är glad för att han vågar prata med pappa1, pappa2, mormor, morfar, syskon, farföräldrar och andra människor om vad som händer och hur han känner. Jag är glad för att min son är så stark trots underläget han har hamnat i! Och jag är glad för att han går på en liten skola där de tagit detta på allvar och jobbar aktivt med att förhindra det.

Jag är STOLT över min son och jag är stolt över att han inte försöker förändra sej själv för att passa in i de andras bild av hur man ska vara!

Jag är stolt över alla mina barn och jag hoppas och tror att de kommer att växa upp som bra människor i alla avseenden!

”Barn behöver mer föredömen än kritik” //Joseph Joubert

Äcklig natt

När 3 dl välling varit nere och vänt i en liten mage har det plötsligt växt och blivit ca: 3000 liter. Jag lovar, det är sant... Hur skulle annars ett helt litet barn täckas och en hel juniorsäng bli kladdig av välling från huvudände till fotände? Madrass, täcke och kudde?

Stackars lilla Snufflan. Låg på rygg och försökte sova och plötsligt, utan förvarning låg hon där med välling i hela ansiktet och i håret. Jag stod i duschen när allt hände och hon kom gråtande staplande in till mej.

När vi kom ut igen hade min älskade RQ fixat fram rent täcke, ren kudde och bytt lakan i sängen. Lillan bara la sej och somnade som en stock.

Resten av gårdagens kväll och natten gick i samma äckliga tecken med först en nerkissad säng och en genombajsad bebis och sen en katt som spydde i sängen som pappa2 sover i då han vistas här. Lovely!

I morse sov lillan till halvnio och nu sover hon igen. Stackaren vaknade varm som en kamin och klagade på huvudvärk.

Grannbarnen är här nu och mitt vardagsrum är fullt av barn som rockar loss till singstar i soffan och på bordet. =) Härligt med lov!

Själv är jag bara seg. Längtar efter första advent. Vill plocka fram ljus och glitter, mysa med pepparkakor och glögg... December är nästan den mysigaste tiden på året tror jag bestämt. Älskar julen!!!

”Anledningen till att vi alla går på högvarv inför julen med den eviga, oåterhållsamma och ofta knasiga julklappsshoppningen är antagligen att vi inte riktigt vet hur vi ska uttrycka vår kärlek i ord” //Harlan Miller

Kanibalbarn

Nu i kväll då jag stod och skakade vällingen som skulle in i micron var det någon som tog sej ett stort bett av min rumpa. Vänder mej om och där står tvååringen med ett stort flin på läpparna. Jag böjer mej ner, pedagogiskt riktigt, för att tillrättavisa lillan och fråga varför hon gör så? ”Det var inte jag” hävdar hon bestämt, ”det var mina tänder!” JA, vad säger man? Hur skäller man ut tänder? =) Kanske har det med tuggummipremiären som ägt rum idag att göra?

Placerade lillan i soffan med vällingflaskan och gick ut i köket för att plocka undan lite. Hör plötsligt hur Puddeluddingen skriker ”Mamma” och tjuter som om han vore döende. Jag förflyttar mej genom lägenheten på två röda och undrar i mitt stilla sinne om Snufflan huggit en bit ur honom med. När jag kommer fram spricker han upp i ett stort leende och säger ”Mamma, jag kom på en sak! Du måste komma när jag skriker, det är en mammas jobb att komma till sina barn då de skriker faktiskt.”

”Det är bara att bita ihop och se kall ut”

Mamma fladdermus är lätt dement

När vi är ute på köpcentret i stora staden så går jag omkring och låter likt en fladdermus, men istället för att navigera efter mina egna återvändande läten så använder jag barnens svar som kompass. Så, när vi kommer hörs det! =)

Efter att ha plockat upp mina två stora gryn hos pappa1 och varit en sväng till pappa2 så begav vi oss till köpcentret för att fixa lite ärenden och äta på en av restaurangerna där. Idag var en perfekt dag för det. Alla barnen var lugna, lyssnade och skötte sej exemplariskt.

När vi nästan ätit klart kom en äldre dam från grannbordet fram och greppade mina axlar bakifrån, lutade sej fram mot mitt ena öra, som i en sorts kram, och sa ”Vilka underbara, duktiga barn du har. Du är en alldeles fantastisk mamma!” RockingQueen berättade lite senare att samma dam sagt till sin man medan jag hämtade maten att jag måste vara en enastående kvinna som klarar av att ta alla mina barn på restaurang. Sådana kommentarer värmer, de lever man länge på!

För ett par veckor sen var det dock ingen bra dag att besöka stället. Då for alla mina barn runt som sockerspeedade Bambis på hal is hela tiden.

Tillslut blev jag arg eftersom de aldrig kan vara still. Och när jag blir arg på Snufflan (som för en gångs skull var värst), blir Puddeludding arg. Och när Puddeludding blir arg, blir jag arg på honom. Och när jag blir arg på Puddeludding, blir Snotti arg på mej. Och då blir jag arg på Snotti med. RockingQueen förpassar sej då så långt bort hon kan och låtsas att inte känna oss samtidigt som Dödskallen försöker hjälpa mej och gör saken än värre genom att spela en clown, hög på nåt mindre lämpligt ämne, och vara på 78 ställen samtidigt.

Till slut var vi färdiga och hade fått med oss det som skulle med och satt i bilen. Efter att ha pustat ut i några sekunder vänder jag mej om och frågar mina barn vad som hände där inne egentligen. I vanliga fall är de ju väldigt skötsamma och inte alls jobbiga att ha med i affärer (undantaget Dödskallen som inte tål klädbutiker och beter sej som en treåring istället för en tioåring den stunden vi besöker en). I en kör svarade de fyra äldsta barnen ”Men mamma, du sa ju inte att vi skulle sköta oss innan vi gick ur bilen idag!”. Jaha, är det så enkelt alltså? Hmmm... Jo, jag glömde faktiskt det den gången. Lider nog av lätt glömska ibland.

”Tiden sveper allt i glömska”

Skelett och spagettipuppar

Igår kväll fick småkillarna stanna uppe ända till halvtio, lillan gick själv och la sej vid halvnio. Bäddade ner grabbarna och sa god natt, släckte lampan och smög ut i vardagsrummet! Kvällen var lugn och det fanns popcorn kvar till mej. Perfekt! Bäddade ner mej framför tv:n och messade lite med sms:et...

Plötsligt skrek William till, började tjuta och kom utspringandes till mej i vardagsrummet. Han såg helt chockad ut stackaren. Jag tog honom i famnen och undrade vad som hänt?

”D-d-d-det ligger ett skelett i min säng, under mitt täcke...” sa han med tårfyllda ögon. ”Men”, sa jag. ”Du har ju ett skelett på din pyjamas vet du väl?” ”Det lever mamma, det rörde på sej och lyste” Förklarade han för mej... Snacka om traumatiserande! =)

Efter en liten stund hade vi rett ut det hela. Han fick ju en pyjamas då han fyllde år med ett självlysande skelett på och naturligtvis rör det sej när han rör sej... När jag väl förklarat tyckte han att det var coolast i hela universum och gick stolt in och tittade på sin mage tills han somnade!

Sista gången jag tittade på klockan var hon strax efter 22, sen tvärslocknade jag, med mobilen i handen... Haha.

Vid två tyckte Goding att det var dags att omvandla min stackars puppevårta till ett spagetti. Han fångade upp den och sög in den sådär som man slurpar i sej spagettin, ni vet, som i lady och lufsen. Sen drog han lite extra i den innan han bestämde sej för att äta med normalt hyfs.

Strax efter började Emilia gråta i raseri och skrika ”Dela INTE!” om och om igen. Efter en liten stund gick jag in och satte min hand försiktigt på henne för att lugna henne då skrek hon ännu värre ”NEEEEEJ GÅÅÅÅ!”... Så jag gick ut igen och hon fortsatte tjuta och skrek igen ”NEJ, dela INTE mamma!” Sen blev det knäpptyst.... Så tyst så jag var tvungen att smyga in och känna så hon levde efter en liten stund. Hon sov som en liten prinsessa med ett leende på läpparna. Att inte pojkarna vaknar när hon drömmer och skriker så övergår mitt förstånd!

"Utan ordspråk vore språket ett skelett utan kött, en kropp utan själ"

I backspegeln

Jag trodde faktiskt på fullt allvar att mitt liv blivit mer kaotiskt för varje unge jag fått från nummer tre räknat, men jag har just konstaterat att jag har fel!

Har precis suttit och kollat igenom mina gamla ”bloggar” där jag skrivit lite då och då sen 2004.

Saxar nu in lite bevis här på hur mitt liv såg ut som arbetande trebarnsmor.

2005-02-12

Har liksom lite annat att fokusera på. Tre barn å två katter... än så länge.

Just nu jobbar jag dessutom och gissa vilken skit det är? Bara under denna veckan har tre frysar pajjat å glassen runnit i floder... Och kryotermen (värmesystemet) på jobbet gick sönder så när jag kom dit igår var det åtta grader varmt inne... Inte kul... Idag var det bara sex grader... Ännu mindre kul.


2005-03-02

Idag har det varit allmänt rörigt överallt känns det som. Puddeluddingen har varit med mej på jobbet. En ettåring är inte lätt att ha i en vagn i flera timmar kan jag lova...

Morgonen började jättebra, fram till vi skulle gå. Då blev barnen helt plötsligt zoombies eller nå't. När vi väl kom till förskolan så kom en pojke å berättade för tösen att de skulle ha pulkadag idag. Hon fick värsta utbrottet å de slutade med att hon fick passa Lillen medan jag sprang hem och ner i källaren för att hitta pulkor å hjälmar... *pust* Sen va den delen frid och fröjd i alla fall.

När jag sen kom till jobbet så fick jag en smärre chock. Ute på lastkajen stod två staplar med 32 lådor korvbröd, 192 förpackningar!!! Min syrra hade fått hjärnsläpp igår å knappat in 192 förpackningar istället för 192 st korvbröd... Sen blev jag tvungen att bestiga en stor snövall med vagnen för att ta mej fram till trappan å upp på lastkajen.

Det fortsatte med att lille Puddeluddingen absolut ville vara så "besvärlig" som aldrig förr. När han tillslut somnade så fick jag i alla fall lite gjort.


2005-03-14

Hmmm... Nu har snart inte mitt internet funkat på en vecka och jag som har haft så mycket jag velat skriva här... *ler* Nu kommer jag inte ihåg hälften...

Fick i alla fall mina misstankar bekräftade i fredags när min kompis berättade att hon också ska ha barn igen. Hon fick en månad före mej förra gången och den här gången ska hon ha två månader före. Kul tycker jag!

I onsdags var jag, syrran och ungarna på glassmässa (”proppa i dej så mycket glass du bara kan och lägg en order-tillställning”) och jag käkade tiptop... Som jag har saknat den glassen i tio år sen den försvann! *mumsmums*

Hmmm... Vad har vi mer gjort? Jo, jag har jobbat en hel massa, varit på föräldramöte, utvecklingssamtal och haft kalas för våran lilla ettåring!

Nu ska jag ta å jobba lite så jag kan åka till banken å sen komma hem så jag kan börja städa i min röra.

Imorgon kommer mamma och pappa äntligen hem *jippie*. Skönt att slippa allt vad korvbröd, trasiga frysar och värmesystem heter!

”Man SKA skratta åt skiten”

Tillfredsställd

Och näää, pappsen, det handlar inte alls om snusk så du kan lugnt läsa vidare. =) (och det är det enda roliga med det här inlägget bara så att ni vet)

Idag har jag haft en tråkig dag. Inget kul alls har hänt. Vi har bara varit. Minibatman har varit här hela dagen. Grått ute, så vi har bara stannat inne. Barnen har spelat, lekt med lego, ätit, tittat på tv och fikat. Läste en gång att tråkigt visst var nyttigt ibland för utvecklingen. Vad utvecklar man då? Hängiga ögonlock kanske?

Jag har plockat, dammsugit och gjort undan tusen små ärenden som att sortera papper, betala räkningar, beställa presenter, säga upp bokklubbar o.s.v. Därav känslan av tillfredsställelse, att vara tillfreds med livet.

Har fortfarande tusen saker till att ta reda på, MEN jag har ju i alla fall börjat.

Det tråkiga med allt småplock är att man sliter en massa för att göra det, men resultatet syns liksom inte.

Pappa1 och hans päron har just plockat upp mina stora älsklingar... Saknar dem alltid då de åker, samtidigt som det är skönt för mej att få ett par tidigare egenkvällar då och då också. Undrar vad jag ska unna mej ikväll?

Så lugnt här nu så jag börjar fundera på vad det var i fisken jag serverade förut...

”Lugnet före stormen”

Brakskitar och blomkonfetti

Idag vaknade alla glada och muntra. Underbart!!! Alla barnen kom upp i min säng och låg och bara mysade då klockan ringt, ända tills lillfis la av en brakare av en kaliber som skulle kunna få vilken vuxen karl som helst att känna sej i underläge. =)

RockingQueen och Dödskallen hade gått upp tidigare och redan fått i sej frukost så Storasyster tog med sej Lillasyster ut i köket och fixade välling som sedan intogs i soffan. Sen försvann de in i småbarnens rum för att klä Snufflan.

Jag lyckades byta blöja på mini och sen skulle jag lägga rätt alla lakan i sängen så jag slängde mitt täcke och en kudde på bordet, sträckte mej efter kudde nummer två för att förpassa den till toppen av mitt sängklädesberg. Fick tag på den, vände mej om och kastade upp den på kudde nummer ett, ser i ögonvrån hur kudden rasar ner och träffar nappflaskan som välter... Naturligtvis var bara hälften uppdrucket och naturligtvis så hade min lilla pillermaja lyckats skruva av locket och naturligtvis så rann vällingen ut på sängkläderna!

Efter en lätt vällingsanering så tog jag Godingen med mej ut i köket lagom för att se hur Puddeludding och Snotti slogs om en full mjölkliter. Samtidigt som jag kliver över tröskeln ser jag i ultrarapid hur mjölklitern flyger en meter upp i luften, gör en dubbel saltomortal och störtdyker ner mot golvet, spricker och bildar en ny vit insjö i samma storlek som vänern.

Ingen idé att gråta över spilld mjölk, bara att torka och se glad ut! När jag så var färdig och stod med ryggen mot bordet för att skölja trasan en sista gång så sträckte sej Snufflan över bordet, halkade och landade som en stel pinne över en tallrik full med flingor, och just det, MJÖLK! Kan meddela att jag numera har världens renaste köksgolv, skurat tre gånger på mindre än ett dygn.

Vid halvtio for jag till Öppnis med de fyra små. När vi kom fram så höll mini på att svälta ihjäl, och i vanlig ordning så måste man högljutt deklarera det. När han tömt dunken på mjölk hivade jag upp honom på axeln, som jag draperat med en filt för att slippa eventuella små olyckor på min tröja. Hörde en ljudlig rap och sen vände lillen huvudet över på min andra axel och avlämnade där en kaskad mjölk som rann sakta nedför min rygg.

Strax därefter så var det dags för mellis och rätt som vi satt där och hade trevligt lyckades grabben som satt mitt i mot oss välta sitt, gissa vad, just det, mjölkglas över bordet och ner i mitt knä! Så när vi väl kom hem luktade mamman som en sur gammal disktrasa, lillen sov så jag hoppade tacksamt in i duschen.

När jag duschat klart så satt alla tre små grynen som söta, små ljus framför tv-spelet och lugnet var totalt. Och som alla mammor vet, det sitter liksom i ryggmärgen, så är ALDRIG barn så lugna frivilligt om de inte är sjuka (räknas det som frivilligt) eller har hittat på något fuffens. Jag smög runt lite i lägenheten, men såg inget ovanligt så jag tog med mej Snufflan ut i köket för att fixa en äppelpaj som utlovat.

I köket, på bordet, stod tidigare idag en stor bukett med snittblommor. Nu stod där några skaft och runt om låg en hög blombladskonfetti i olika färger och tre saxar. Mamman försökte hålla sej för skratt och se arg ut samtidigt som hon förklarade att saxar är farliga! Gick sådär... En av mina kära söner tittade på mej med huvudet på sned och frågade varför mina ögon skrattar när min mun är arg?

Vi lyckades tillslut få ihop en paj, lite lunch, äta och diska i alla fall!

”Grannens ko mjölkar alltid bäst”

Blöt

Här har dagen gått i tvättandets tecken idag. Tvättat kläder (29 dagar, fortfarande bara en maskin), tvättat matporslinet, tvättat bilen, tvättat golvet (fast det gjorde faktiskt mammsen), tvättat barnen och snart dags att tvätta mej själv. Efter de senaste veckornas omvandling i badrummet till pool varje gång barnen ska bli rena så har mamman genom trial and error insett att det är mycket mindre blött om man duschar barnen ett och ett.

Trodde jag i alla fall... Tills jag fick lära mej att om man lägger duschmunstycket i handfatet medan man schamponerar barnen med ”gråt-slut-på-alla-tårar-schampot” så har man inte tänkt efter ordentligt. Den lilla grå knappen som kopplar vattnet från kranen (kom just på att jag kunde stängt av vattnet helt =) ) till duschen är nämligen väääldigt intressant då man är två år.

Lillan klarade naturligtvis av att trycka in den och i nästa sekund så hade jag en levande vattenspridare i mitt minimala badrum.

Tänk er synen... Dottern hade först vridit fram och tillbaka på kranen som styr vattenflödet och stannat på max innan det lilla, lilla trycket. Munstycket formligen ställde sej i givakt, fräste till och började veva runt, runt, runt... Upp och ner, hit och dit, medan jag med händerna löddriga och halkiga av schampo försökte fånga det.

Jag var blöt, golvet var blött, handdukarna var blöta, taket var blött, toastolen blev blöt, väggarna blev blöta och kattlådan, ja kattlådan ja, den formligen flöt det i. I fortsättningen så får barnen med glädje bada, skrapa av golvet är att föredra BIG time! (skriver upp)

”Den som har tålamod har allt”

I've got the power of the universe

Jag har så mycket makt! Ett litet pip och allt bara händer... Rumpan blir torr, kläder åker av och på, jag får härligt, lagom varm mjölk, jag får rapa, jag får nappen och jag blir nerbäddad och får sova. Jag får uppmärksamhet, alla gullar med mej, jag lyfts hit och dit... Alla gör allt för att få mej att må bra! Det är riktig makt.

Nu har jag dessutom upptäckt att jag med ren och skär vilja kan styra dessa tentakler som då och då viftat till i ansiktet på mej tidigare. Om jag koncentrerar mej och tittar noga på en av dem, helst tills ögonen hamnar i kors, så kan jag stoppa in den i munnen, sträcka upp den i luften, åter stoppa in den i munnen och vifta med den i luften igen. Snart är hela världen min! Mamma kan glömma det där med världsherravälde!

Eller hur tänker de, de små liven när de ligger där och låter? Hur ser deras tankar ut?

”Nam et ipsa scienta potestas est” (Kunskap är makt)

Vargar i skafferiet

Plötsligt och helt utan någon som helst förvarning började Snufflan skrika och gråta i vild panik medan jag stod och diskade. Vände mej om och såg att hon stod och stirrade in i skafferiet och tjöt så att tårarna sprutade.

Mamman såg ut som ett stort frågetecken, ni anar inte hur jobbigt det är för kroppen att gå och se sådan ut, och kikade försiktigt in i skafferiet. Tomt, eller inte tomt så klart, men jag antar att inte en låda popcorn, mjöl eller spagetti skrämmer livet ur mitt lilla barn.

Ibland händer det att de större barnen försöker skrämma sin kära moder genom att stoppa spindlar lite här och var (tänk på det syster1 när du öppnar skåp och lådor här hemma hos mej) eller genom att gömma sej på olika, helt omöjliga ställen för att tjuta som mumier (hur låter det?) eller hoppa fram mot intet ont anande människor.

Hittills har de aldrig lyckats skrämma mej. Finns nog inget annat än tanken på att något händer mina barn som kan skrämma mej ordentligt... Fast jag tycker att tanken på en ondskefull pojke under sängen som kryper fram och skär mej i hälsenan är en aning jobbig...

Hittade inga konstigheter alls i skafferiet, men dottern var fortfarande otröstligt rädd. Lyfte upp henne i famnen vilket bara ledde till ännu värre missljud. Tillslut lyckas hon haspla ur sej ”Vargarna kommer!”. ”Ur skafferiet?” frågade jag och kunde nästan inte hålla mej för skratt, men av någon konstig anledning tittade jag efter igen. Precis som om jag skulle missat en morrande varg bland makaroner och o'boy.

Förklarade så pedagogiskt jag bara kunde medan jag bet mej själv (vem annars?) i tungan för att inte börja skratta, att vargarna bor i skogen och inte kommer in till oss. I mitt zoombieliknande tillstånd så var tanken på vilda vargar i skafferiet uppenbarligen så fruktansvärt skrattretande så att jag på riktigt fick kämpa med att inte fnittra min lilla tjej i ansiktet. Nu i skrivande stund kan jag inte alls se vad som var riktigt så komiskt i det hela.

Lika plötsligt som barnet föll i panik blev hon glad igen. Mamman föll åter i frågeteckenposen och kliade sej på skalet.

Glatt sa lillan ”Ja, men, vargar kan ju inte öppna dörrar vet du mamma”. Sen skuttade hon glatt in i sitt rum som om inget hänt. Och här sitter jag lika oklok som nyss.

”Bättre rädd än blind för mina rädslor”