Mobbing!

Satt just och pratade med min stora son och det verkar tack och lov som om mobbingen mot honom i skolan minskar.

Är så glad att de vuxna på ”vår” skola tar detta på allvar och har kallat in elevvårdsteamet på ett tidigt stadium och nu jobbar efter den så kallade Farstamodellen.

Jag minns själv hur min uppväxt var. Hur skolgången tyngdes ner av de elakheter som barnen i skolan hade för sej mot mej. Jag minns än idag känslan då jag med en stor, kall klump i magen klev in på skolgården och de andra tjejerna ställde sej tätare i sina små klungor och vände ryggarna mot mej. Jag minns hur jag på rast efter rast tvingades av lärarna att vara med de andra barnen och hoppa hopprep. Så fort läraren vände ryggen till piskade de andra mina ben med hopprepet eller höll det så högt så jag snubblade då jag hoppade. Sen skrattade de och skrattet gjorde så ont, mycket ondare än piskrappen eller de uppskrapade knäna.

De retade mej för att jag var tjock, vilket jag absolut INTE var då, de retade mej för att min pappa var chef på ortens Närköp där vi bodde då. I många år fick jag heta Närköp, oftast av de äldre eleverna. De retade mej för att jag hade ”fel” kläder... O.s.v. i all oändlighet.

Killarna retades de med, men de slog istället, eller sparkade, eller knuffade ikull cykeln med mej på då de for förbi. På ett sätt var det lättare för då kunde man ge igen. Jag kunde slå tillbaka så att de också fick ont. Men hur fryser man som ensam tjej ut en grupp tjejer?

Jag hade ändå lite tur, eller hur man ska uttrycka det? Ett par av tjejerna lekte med mej då vi inte var på skolan. Då var jag som alla andra. Och sen hade jag en kompis, min bästa kompis i hela världen som hela tiden stod på min sida. Utan det hade jag nog inte tagit mej igenom skolan heller.

Vändpunkten för mej kom i sjätte klass då jag tröttnat på att ta så mycket skit och helt enkelt klappade till en av tjejerna i klassen. Konstigt nog blev vi vänner då och än idag tillhör hon den lilla skara av vänner som jag håller närmast hjärtat.

Min grabb blir för tillfället retad för att han är svag, mesig och för sitt långa hår, som han själv valt att ha, och blir bland annat kallad tjej och bög av ett fåtal elever. Egentligen är det ju inte hans hår som är problemet, utan det är de andra barnen som har problem. Min son är modig, i alla fall i mina ögon, som vågar och vill behålla sitt långa hår trots glåporden.

Jag vet ju att om han skulle klippa sej så skulle de andra snart ha hittat på något annat att reta honom för. Han tillhör tyvärr en skara av barn som har lätt för att hamna på de mobbades sida. Ja tyvärr så finns det en sådan grupp som är mer utsatta än andra på grund av att de är mjuka till sättet, lite osäkra och fysiskt svagare.

Jag har sådan lust att riktigt ruska om de här barnen som mobbar honom. Jag blir så arg och jag känner åter min egen ilska, sorg och hopplöshet, som jag kände under skoltiden, komma krypande.

Jag lovade mej själv tidigt att jag skulle göra allt för att inte mina barn skulle bli mobbare, de har hela tiden vetat om hur min skolgång var och vi har ofta pratat om hur de ska agera om någon retar någon annan. Att de ska ställa sej på den utsattas sida och vara dennes vän och berätta för vuxna på skolan vad som händer.

Men jag vet inte hur jag ska skydda dem från att bli retade? Jag försöker se till att mina barn ska ha en personlighet de är stolta över, jag försöker lära dem att stå upp för sina val, jag försöker lära dem att vad man har för utsida eller bakgrund inte räknas. Jag har försökt förmedla till dem att man aldrig ska ha förutfattade meningar om någon, att man alltid ska lära känna en person för den den är och inte för vad andra människor säger att den är.

Blir man mobbad i skolan under en längre period så formar det personligheten hos en själv för resten av livet. Jag blir än idag fruktansvärt nervös då jag ska prata inför en hel grupp eller ringa ett samtal till en okänd människa. Jag är osäker och ofta bränner tårarna bakom ögonlocken då jag blir arg eller frustrerad eller känner mej ”hjälplös”.

Det är fruktansvärt jobbigt då min vikt kommer på tal. Jag vet att jag är överviktig och jag vet att jag måste göra något åt det. Jag ska göra något åt det när min motivation kommer ikapp verkligheten, men det hjälper inte att andra påpekar att ”nu måste du verkligen göra något åt din vikt”. Det knuffar bara ner mej till ruta ett igen och känslan som jag hade då jag som nioåring fick höra hur äcklig jag var pyr under ytan.

Jag vet precis hur min son känner sej, jag har varit där. Jag är glad för att min son faktiskt vet att det inte är han som är offret egentligen utan att det är de som retas som är det. Jag är så glad för att vi har pratat så mycket om mobbing. Jag är så glad för att han vågar prata med mej om det. Jag är glad för att han vågar ta upp hur han känner på skolan med elevvårdsteamet och med de andra eleverna ihop med läraren. Jag är glad för att han vågar prata med pappa1, pappa2, mormor, morfar, syskon, farföräldrar och andra människor om vad som händer och hur han känner. Jag är glad för att min son är så stark trots underläget han har hamnat i! Och jag är glad för att han går på en liten skola där de tagit detta på allvar och jobbar aktivt med att förhindra det.

Jag är STOLT över min son och jag är stolt över att han inte försöker förändra sej själv för att passa in i de andras bild av hur man ska vara!

Jag är stolt över alla mina barn och jag hoppas och tror att de kommer att växa upp som bra människor i alla avseenden!

”Barn behöver mer föredömen än kritik” //Joseph Joubert