"Mamma, gråter du?"

Iskall, rå (vad annars) filmjölk i luften hela dagen... Tungt, kallt klibbigt.

Mysa runt inne tycktes vara en god idé.

Tycktes, fram till middagsdags vid sex. Innan det var de stora barnen borta, de små rumsterade om med lego, dataspel, dockor och vm i sänghoppning.

Det var lugnt, mamman var seg, lillen mumsade mjölk, ”lekte” i sitt babygym och sov i sin vagn. Mamman borde mellan varven ha städat och plockat och diskat och underhålla de stackars barnen. Kanske? Men visst är det väl bra för barn att ha tråkigt ibland. Eller?

In med lasagne i ugnen, bläddra lite i en tidning... Lite egentid måste ju mamman ha.

Så plötsligt när mamman plockar lasagnen ur ugnen hörs ett djungelvrål, likt tarzans, och sen ett brak och ett skrik och ett till skrik och ett tredje skrik.

Mamman gör sin berömda sorti och tar sej genom lägenheten på mindre än två röda för att finna ett barn intvinnat i gardinerna, ett annat barn som febrilt försöker lösgöra det tredje barnet från undersidan av en gardinstång. (och naturligtvis var batteriet i kameran slut)

”Vi leker bara Tarzan vet du mamma, Snufflan är Jane och jag är apan. Tarzan hoppar i lianer så vi klättrade upp i Snufflans säng och sen upp på hennes byrå och sen satt apan på tarzans rygg och de skulle rädda Jane och vi svingade oss i den lianen... eh... gardinen, men den ramlade med oss. Jag tror vi behöver starkare skruvar mamma?”

”Mamma?”

”Mamma?”

”Mamma, gråter du?”

Mamman låg i en hög på golvet och skakade av skratt... Lyfte huvudet och tittade på röran en gång till och brast ut i ett gapskratt som inte är av denna världen...

”Mamma? Har du blivit tokig nu mamma?”

”Ja, jo, mamman har blivit galet tokig, men det går över.”

Efter en gemensam skratt och kramstund mitt i röran på golvet lyckades fästa upp gardinstång och gardin hjälpligt igen. Sen var det dags att stoppa maten i magen. Snufflan åt tyvärr med händerna, nu igen.

Efter att ha plockat in kylvarorna så skulle jag kolla till ungarna som precis fått fram ”Sing star” för att sjunga lite. Innan jag hann fram hör jag hur tioåringen sjunger ”Jag vann, jag vann, du suger jag vann” följt av ”Stort vann jag också!” Han tävlade mot femåringen som satt bredvid med ögon som vällde över av tårar. Behöver jag ens säga att både spel och datorer rök all världens väg ett par dagar framöver för en viss Dödskalle.

En miljon gånger har vi pratat om detta. En miljon gånger kommer han och gråter för att hans jämnåriga kompisar gör så mot honom och en miljon gånger så tycker han att de är dumma och vi diskuterar mobbing och hur han känner sej då han utsätts för denna kränkning. Sen trycker han ner sina yngre syskon värre än han själv blir nedtryckt. Jag förstår att han blir frustrerad, men han måste ändå förstå att så gör man inte.

Efter att lugnt ha diskuterat detta än en gång tittade jag mej runt i det som en gång varit mitt vardagsrum. Var blev det av???

Nu sitter jag här i en röra av bilar, klossar, äppelbitar, lakan, sängkläder, kuddar, filtar, dockor, lego och halvtuggade Ahlgrens bilar, som är svårare än tuggumi att få bort under fötterna. I köket väntar all middagsdisk och snabeldraken är i stort behov av rastning. Inne i småbarnens rum tävlar de i decibeltävling tror jag. Ni vet dessa tävlingar med bilstereos... Där man ska ha högst ljud. De suger fett jämfört med mina kids när de startar!

Dags att kavla upp ärmarna och ta reda på Snufflans ”bajjkôrv” som hon högljutt och glatt deklarerar har hamnat i blöjan nu.

Varför säger man att man ska byta bajsblöja för? Är ju fruktansvärt dumt att sätta tillbaka skit i rumpan när man precis gjort den ren!

”Småbarnsbajs är det bästa kitt för hustruns trohet i huset ditt” (Ja inte f-n hinner man göra staden osäker mellan amningar och blöjbyten inte)